En ny tillvaro…

Nu har det gått 16 dagar sen min man och livskamrat i 46 år dog,fortfarande en stark overklighetskänsla. Tror att han när som helst ska komma i genom dörren och slänga käft, har ju ingen annan att retas med sa han alltid. Han gjorde ju all mat så bara att öppna kryddskåpet och se alla kryddor ger en doftpåminnelse om så många måltiderna han gjorde.

Överallt i huset finns prylar och saker han fixat eller gjort,han var så otroligt händig och kreativ,snickrade gjorde möbler,tillverkade knivar,gjorde silversmycken och så mycket mer.

Dags att göra sej av med alla kläder,det däremot känns inte jobbigt.Finns 9 fina kostymer och blazers som han inte använt på många år,dom tillhörde arbetslivet,men herrkläder blir ju inte omoderna om dom är av bra kvalitet,så dom kommer säkert till användning, Erikshjälpen hoppas jag kommer och hämtar kläderna och vardagskläderna får gå i nåt insamlingskärl. Flera par helt nya skor som han aldrig lyckades ” gå in”.Dom vet jag en man som blir överlycklig över,den Rumänska mannen som suttit utanför systemet i många år nu ska få nya dojor.

Många minnen finns i hela husen från alla resor vi gjorde,det blev nog ett 30 länder,ofta köpte vi med oss något minne,inte turistprylar,utan lite mer genuina saker.Dom får leva kvar här.

Ja förutom allt det som förknippas med minnen finns mycket att ta tag i,30 brev från olika myndigheter väntade på mig då jag kom från min Finlandsvecka,då jag behövde byta miljö efter en tuff tid. Dottern var ett stort stöd under den tiden.Livet tuffar på trots allt…..

Reinkarnation…

Har väldigt sällan funderingar på livet efter detta, ateist som jag är.

Roade mig en sömnlös natt att fundera på om jag skulle återfödads som ett djur, vad vill jag då bli? Jag tänkte mig att jag hade kvar mitt eget mänskliga psyke, knäppt men jag har ju ingen aning hur djur tänker…

Vill jag bli ett husdjur? Nej det är ju ett lotteri som du som djur har absolut ingen makt över. Känns inte kul att behöva gå i koppel eller göra diverse konster för att få en godisbit, eller ge vacker tass eller gå fot. Eller hemska tanke, tänk om jag måste bli räddningshund och leta efter försvunna människor i rasmassor.

En kossa som får vara inomhus och inte vara ute på grönbete är nog vanligare än vi tror.

Gris, nej hu trängas i trånga fållor tills slakten nalkas.

En höna? Samma elände trånga utrymmen, kort levnad. Så där kan jag fortsätta, så inget husdjur.

Rovdjur då? Lejon på savannen, en evig jakt på föda eller ligga och dåsa i hettan, nä. Elefant, vore rätt häftigt att känna den styrkan, men att sen behöva vandra enormt långa sträckor för att få dricka sig otörstig, inget för mig, är lite lat av naturen. Hade jag dessutom betar skulle tjuvskyttar va ett problem. Björn då? Skulle va rätt behagligt att lulla runt i skogen och äta blåbär. Men ligga i ide hela vintern, nja tror inte det.

Fisk eller andra djur i havet. Matfisk, stora trålar som dammsuger havet, då blir man inte långlivad. Men en fisk som ser ut att alltid vara lekfull är delfinen som kommer i stim och lekfullt tar sig fram och ser ut att gilla sitt fisk liv.

Insektlivet tror jag skulle bli ganska riskfyllt, kanske en vacker fjäril, men ack så kort lycka.

Fåglarna är ju så artrika, nåt gemensamt är ju den ständiga jakten på föda. Nej vill inte bli nån rovfågel som är tvungen att döda för att överleva, inte heller någon stannfågel som måste kämpa sig igenom en vinter.

En svala däremot, skicklig flygare, en myggsvärm skulle jag nog kunna attackera, tillbringa somrarna i norden, sen dra till sydliga bräddgrader.

Skulle kunna fortsätta länge men svala får det bli.

Från 100 till 0..

Fick en tankeställare häromdagen, jag som hade 1000 järn i elden har blivit en riktig soffpotatis!

Det här blir långrandigt, om jag ska beskriva mitt aktiva liv, men det är också ett långt arbetsliv.

Att växa upp på en ö i Åbolands skärgård med arbetarföräldrar var ingen bra start för studier eller nåt hopp om att få ett ”fint” jobb.

Det var för oss tjejer au pair, låter lite finare än barnpiga, för killarna på ön att börja på järnverket som fanns på ön.

Samma resa gjorde jag också, efter en session hos två familjer kom jag in på en utbildning inom barnsjukvård i Åbo, skolan var förlagd på ett sjukhus som fortfarande existerar. Det var en utbildning med disciplin och hierarki, man fick veta sin plats, en elev var nästan längst ner i rankning, allra lägst var nog praktikanterna.

Det gällde att ha uniformen perfekt, rätt längd och vita strumpor och skor.

Vad fick vi lära oss då? Anatomi, fysiologi, det friska barnet dess utveckling och vård, hälsolära, späd och småbarnsdiet, prematurvård, moderskapsvård, det sjuka barnet och dess vård, psykologi, lek och sysselsättning, det sociala barnskyddsarbetet, hemvård,första hjälpen och hemsjukvård.

Så här 53 år senare kan jag tycka utbildningen var ganska heltäckande. Men det fanns inga jobb i Finland, så mot min vilja skrev jag ett brev till det enda sjukhus som jag kände till Karolinska sjukhuset i Stockholm, vad jag inte visste var att vi som gått den här utbildningen var väldigt eftertraktade, fanns ingen liknande i Sverige. Sen var vi ju finlandssvenska också.

Dröjde inte många dagar innan jag fick ett svar att jag var välkommen och lägenhet är ordnad. Det såg jag otroligt mycket fram emot, hade aldrig haft eget rum. Men blev så otroligt besviken då jag fick se ”lägenheten” ett rum i en korridor som jag skulle dela med en annan tjej, finsk hon också hon jobbade natt och jag dag. Det var för övrigt en riktig kulturchock, från det stränga Finland till det lössläppta Sverige. Bara det att du reformen infördes av Bo Rexed samma år, man skulle dua alla, i Finland skulle man resa sig upp i matsalen när läkarna kom in. Inga krav på perfekt uniform, man fick hämta ett antal rockar på tvätteriet och på fötterna träskor och håret behövde inte vara uppsatt.

Karolinska är ju ett universitetssjukhus så vi fick verkligen en kontinuerlig utbildning, jag gick bla.en utbildning i intensivvård som innehöll anatomi och fysiologi, sjukdomslära, anestesiologi, apparat lära, sjukhushygien, ergonomi, sjukvårdslära, andningsvård, patientpsykologi, terminal vård.

Efter den utbildningen tog jag lite extra pass på vuxenavdelningar som respirator vak på natten, verkligen ansträngande, går inte att koppla av en endaste minut.

Blev kvar 10 år på KS innan jag flyttade till Ronneby tillsammans med joddlaren. Fick arbete på Centrallasarettet i Karlskrona på neonatalavdelningen på natten, det var mitt eget val eftersom vi då hade fått barn och att jobba natt gjorde ju att jag fick flera lediga dagar med barnen.

Gick oockså en påbyggnadskurs för vård av sjuka och nyfödda barn, den innehöll, svenska, bild och form, musik ock rörelse, pedagogiskt drama, arbetslivsorientering, socialmedicin, vårdkunskap, psykologi, barn och ungdomskunskap och vårdpraktik. Inte så mycket sjuka och nyfödda precis, men fick vara med om en otroligt dramatisk förlossning. Kan jag berätta om en annan gång.

Hade redan på KS börjat jobba lite fackligt det fortsatte i Karlskrona, många möten och utbildningar på kvällstid.

Efter totalt 23 år inom barnsjukvården och 16 år av nattarbete hade jag fått riktigt stora sömnproblem, svårt att sova efter nattpass och lika svårt att sova på mina lediga nätter.

Funderade på om jag skulle vidareutbilda mej inom vården eller hitta på nåt annat?

Då har Ronneby kommun fått till stånd en förskollärararutbildning på distans med Högskolan i Kristianstad, lärarna kommer till Ronneby och utbildningen bedrivs på helger ock kvällar och vissa veckor i Kristianstad.

Då kände jag jag att att nu har jag chansen att få normala arbetstider och bättre sömn.

Kom med! Spännande att göra nåt nytt, först tänkte jag att jag kanske kan jobba halvtid, men vet inte vad som kom åt mej, testar att jobba heltid på lasarettet och bara ta tjänstledigt när jag absolut behöver det, prövar 1 termin, det gick bra, visst var det stundtals riktigt tufft,med uppsatser, tentor. Men hade bra support av joddlaren, han hjälpte till med det mesta.

Utbildningen gick i block, barns utveckling och livsvillkor, förskolepedagogik, barnomsorg och skola, natur, miljö, teknik. Fördjupning med utvecklingngsarbete, yrkesrollen.

Dom här åren var givetvis jobbiga, heltidsjobb på sjukhuset, sen plugg och familjen, huset, trädgården (20,000) kvadrat, men det va intressant och givande, och konstigt nog kan man jobba på utan ledig tid om det är roligt.

Efter utbildningen fick jag arbete utanför Ronneby, förskolan låg på en gammal prästgård, helt otroligt fint med stor trädgård där jag så smått började ett miljötänk, men nu är det utbildningar och kurser jag vill berätta om, varför? Jo för att det allt för länge har det existerat en syn på att dom som arbetar på förskola leker och passar barn!

Så nu kommer jag att berätta vilka högskolekurser och utbildningar jag gjorde. På Reggio Emilia institutet i Stockholm, eget praktiskt bildarbete varvat med föreläsningar, bild och form i ett utforskande temainriktat arbetssätt,lera,material, teknik och användningsområden, teckning, något om montering och utställningningsteknik.

Helt underbar kurs som jag hade mycket nytta av.

Specialpedagogik 5 poäng, hm den pågick ett halvår och jag trodde jag skulle få verktyg att hantera barn med olika problem, men inte alla högskolekurser är givande.

Sen lyckades ju rektorn övertala mig att bli arbetsplatsombud, fast jag hade bestämt mig att inte jobba fackligt, hux flux så är jag vice ordförande och sekreterare och jobbar en dag i veckan på lokalavdelningen på Lärarförbundet. Mycket lagar och paragrafer att läsa in, torrt och tråkigt och så många kvällsmöten , prata inför en full aula rena skräcken.

Barns lärande-pedagogen roll.

En kurs på en termin som jag inte minns mycket av, läser syftet, få en fördjup insikt om barns lärande, utifrån ett utvecklingspedagogiskt perspektiv bla, bla, bla 10 tillfällen om 3 Tim som knappt gav nåt.

Men det gav kursen levande verkstad som arbetade med att kombinera bildskapandet ur tre aspekter, konstnärligt, socialt kommunikativt och som ett pedagogiskt hjälpmedel att upptäcka och gestalta omvärlden. Men

Oj va den kursen hjälpte mig att utveckla barnens skapande.

Sen kommer nog den 10 poängskursen som gav allra mest, skriv och läsutveckling i ett helhetsperspektiv år 1-16 möjligheter och hinde föt barns språkutveckling och lärande.

Alltså en utbildning jag bara längtade till.

Men det kan jag inte säga om 5 poäng i Allmän didaktisk kunskap och didaktisk analys,minns inte ett dugg av den utbildningen, ändå fick jag VG, konstigt.

Ja så fick kommunen en del pengar att utbilda genushandledare, fanns noll intresse i vårt rektorsområde, jag tyckte det var hemskt att inte ta till vara på tillfället och visste nog inte vad jag gav mej in på, inte trodde jag det här med genus skulle vara så känsligt inom ett yrke där 95 % är kvinnor, men det var inte alls lätt att få igång ett genustänk. Lättare bland föräldrarna faktiskt. Kanske för att jag var med i den lokala styrelsen med föräldramajoritet?

Ett annat roligt uppdrag var att vara utvecklingspedagogiskt i rektorsområdet så länge man fick arbeta med utvecklingsfrågor, men då man plötsligt skulle börja med semesterplanering för 8 förskoleavdelningar och 4 fritidshem var det inte alls roligt.

Jaha så arrenderar joddlaren en restaurang 5 mil utanför stan och behöver hjälp att få den för att gå runt, så jobbar där mina lediga helger och en hel semester, fy fasen åka tidigt på morgnarna och komma hem tio tiden på kvällen och räkna dagskassan, kan säga att jag var glad när semestern va slut och jag fick gå tillbaka till förskolan.

Sen flyttade vi till Trelleborg och tanken vaatt jag inte skulle jobba mera, men det var 2008 och finanskris och det tog ett helt år innan vi fick huset i Ronneby sålt, så jag fick söka jobb igen, på en betydligt större förskola och rektorn som såg mitt Cv ville att jag skulle ta på mig flera uppdrag, men för en gångs skull kunde jag stå på mig och tog inte ett enda uppdrag.

Så den sista kursen i mitt yrkesliv blev, matematik för små barn, riktigt kul.

Och nu:

Måndag gör jag ingenting, ingenting

Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring

Onsdag sitter jag i tankar

Torsdag går jag mest och vankar

Fredag gör jag vad jag vill

Lördag stundar helgen till…

Lite av varje…

Funderar på vad det här pandemi året lärt mig? Ja att det går att leva ett väldigt osocialt liv, inte träffa vänner, knappt familjen, inte gå på restaurang eller fik, eller besöka butiker.

Att ta ställning, kan jag gå till tandläkaren? Frissan, nej det får vänta, vårdcentralen?

Inte lätt att veta var smittan befinner sig. Sen den hela tiden närvarande aktsamheten utomhus, inte för nära.

Men jag vet nu att jag klarar mig ett år utan shopping, inte en enda pryl förutom mat och dryck har jag köpt. Trist att inte köpa presenter och julklappar, julkort osv.

Men det kan jag ta igen när det här är över.

Då blir man väl helt köpgalen, nej då har jag ju inte lärt mig nåt.

Men det ska bli skönt att få leva lite normalt igen, när man bor i en stad vill man ju slinka in och titta om det är nåt som fångar ens intresse, inte känna sej osäker på om man ska våga och föra ett resonemang med sig själv och komma fram till att det inte är värt risken.

Det värsta har väl varit att varenda dag har varit likadan, går liksom inte att variera sig särskilt mycket, våren och sommaren var det lättare men nu är det för trist.

Men vaccination en står för dörren!!

Vad jag är oerhört tacksam över är att inte unga och barn drabbats så hårt, det hade varit fruktansvärt.

Tror att vi som är lite äldre står ut med att isolera oss, det hade varit jättekämpigt för barn och ungdomar att isolera sig så länge.

Så summa summarum nog har det r året varit påfrestande men också lärorikt.

Som väntat…

Visste att det skulle bli rabalder om prioriteringen av vaccinet. Som vi har väntat på detta snart ett år och ändå får vi skatta oss lyckliga för det brukar ta många år att få fram ett bra vaccin.

Hur gärna jag än vill ha den här sprutan eller sprutorna tycker jag att vårdpersonalen absolut ska prioriteras ingen ska behöva gå till sitt arbete och vara rädd för att bli smittad.

Nu vet vi att det kommer kanske lite senare men det är på G..

Vi håller oss till rekommendationerna och ser fram emot en härlig vår, halleluja…

Människans bästa vän?

Det blir ju en hel del TV tittande i den här egendomliga tiden vi lever i och ofta ligger jag vaken några timmar på natten och funderar över olika program jag sett

Sett en hel del program om djursjukvård, skall nog återkomma till dom. Men det som sysselsatte mina tankar i natt, vilket djur har människan lyckats med att få så mycket nytta av som möjligt?

Kom fram till att det måste vara hunden. Började sen fundera på vad hunden hjälper människor med, det tog ett bra tag kan jag säga. Först tänkte jag ledarhund, vilken hjälp för synskadade, likaså vårdhund som kan ge både tröst och glädje.

Sen har vi ju vakthund som skyddar både familj och andra viktiga samhällsfunktioner. Polishundar som hjälper till att hålla flåbusar i herrans tukt och förmaning.

Narkotikahundar på flygplatser och andra tullar, har själv varit med om att sitta och vänta på avgång och plötsligt har en hund dykt upp och sniffat på bagaget, helt ok.

Kallar dom för katastrof och likhundar som jobbar i stora katastrofer som jordbävningar och hittar människor i rasmassorna.

Vallhundar som hjälper till vid boskapsskötsel.

Draghundar inom turistnäringen i norr, dom verkar alltid taggade.

Jakthundar såklart.

Tävlingshundar, finns ju många olika, dom här skönhetstävlingarna är inget som tilltalar mig, helt onaturligt och att tvätta, föna och styla en hund, lika galet att förmänskliga hunden och spöka ut den.

Gillar man svamp kan hunden tränas upp till att hitta tryffel och andra delikata svampar.

Sist kom jag på knähunden som bara ger sina ägare kärlek.

Ja det var mina nattliga hundtankar….

Summering 2020.

Brukar göra en kort sammanfattning av året som gått, det här året har definitivt varit utöver det vanliga på ett inte angenämt sätt.

I början på året startade min strålbehandling, 3 veckor av resande från Trelleborg till Lund.

Sen var planen att ta en resa till ett soligt resmål. Av det blev det ju inget som alla vet, ett virus kom ivägen. Första tanken var, herregud vilket stohej, vi har ju influensa som kommer varje år, men ju längre tiden gick förstod man det här är något betydligt värre.

Gränser stängdes, i många länder kunde man bara gå en runda runt kvarteret och handla mat.

Man fick snabbt inrätta sig för ett helt nytt tänkande, fick mat hemkörd, inte besöka allmänna inrättningar. Promenader var okej, men inte komma för nära.

Sen alla dessa presskonferenser som rabblade upp dödstal och situationen i världen, restriktioner som vi skulle följa.

Bisarr situation minst sagt, och den fortsätter idag också.

Allt annat som hänt har kommit i skymundan, men halleluja MR president Trump förlorade, även om han kämpar emot fortfarande, denne man har inte alla hästar hemma den saken är klar, helt obegripligt att han har så många anhängare.

Ja inte har vi lyckats med klimatmålen heller, pandemin har gjort att situationen förbättrats lite men det är en kortsiktig frist.

Ja Greta får nog fortsätta sin kamp.

Vad ska man säga om det här året? Ja inte dansar man runt av glädje precis, men det kan väl inte bli värre, eller?

Sjuk- vård eller vanvård..

Har verkligen anledning att ta den här frågeställningen på högsta allvar.

När jag för ett år sedan fick reda på att jag hade bröstcancer, fick jag såklart en chock, inte jag, nästan aldrig behövt uppsöka vitrockarna, jag som hade så fint immunförsvar, fick ingen influensa eller vinterkräksjuka.

Nja, det här var lite värre, men herregud vilken bra vård jag fått, tror att jag besökt olika instanser ett 30 tal ggr, information, undersökningar, operation, strålning, uppföljning, sjukgymnast, och möjlighet att prata med egen sköterska eller psykolog/kurator och hela tiden en kommunikation, inför operationen fick jag, tvättsvampar att tvätta mig med, plåster och kompresser, och två fina hjärtformade kuddar som bröstcancerföreningen sytt för att underlätta sovandet.Nej har absolut inget att klaga på.

Sen har jag då en son som inte alls haft samma fina vård, vi bor i samma land.

För flera år sedan fick han diagnosen utmattningssyndrom, fick viss medicinering och blev lite bättre och började arbeta lite igen. Men sen slog det till med fruktansvärda symtom och han försökte få en diagnos, gjorde många undersökningar utan resultat, man ansåg från neurologen att han var färdigutredd. I min värld ska sjukvården bota, går inte det lindra. Men han har blivit hemskickad från akuten med svåra smärtor, utan åtgärd.

En annan del är vad vi fått uppleva inom äldrevården med pandemin, ingen läkare på äldreboenden inte ens en sköterska, covid patienter har fått avsluta sina dagar med svår ångest pga svårigheter att andas.

Nog borde väl alla ha samma tillgång till samma fina vård?

Glad idag..

Så härligt att få vara litee glad i dessa tider.

Var på ettårskontroll efter min bröstcancer operation, 6 mammografibilder, undersökning av kirurgen som opererade och ytterligare en läkarkandidat undersökte mig manuellt noggrant. Behöver inte besöka SUS Skånes universitetssjukhus, utan får gå på mammografi här i stan. Känner mig glad och lättad, naturligtvis kan ingen garantera att cancern är borta för gott, men nu dröjer det ett år till nästa mammografi och det känns som en lång tid…

Vilket skitår..

Livet är inte en räkmacka alla gånger, men dom senaste 12 månaderna har inte varit någon skrattfest.

Bröstcancer med operation och strålbehandling, precis då jag blev klar var planerna en skön resa. Då vet vi alla att corona erövrade hela världen och vi fick restriktioner och blev hemmasittare. Som en granne uttryckte sig ” nu smyger vi runt knutarna och undviker folk” och det bara fortsätter.

Sen är sonen sjuk i neuroborrelios med fruktansvärda nervsmärtor som ingen medicin rår på, blir bara sämre och mer uppgiven. Inte lätt att se nåt ljus i tunneln då man har ständig smärta och inte får sova.

Som om inte detta är nog får en mycket kär vän till mig också bröstcancer.

Ibland är livet inte kul, svårt att hitta glädjen i vardagen fast man vet att det mycket att vara både glad och tacksam över.

Förhoppningsvis kommer livet att återgå till normalläge igen….

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 30 122 besökare