Tiden står still..

Men ändå går dagarna så fort trots den ganska enformiga tillvaro som jag med så många andra befinner sig i.

Är evigt tacksam för att sommaren är framför oss, tänk att pandemin kommit i november, oj va tungt. Nu kan man njuta av allt som naturen så frikostigt bjuder på.

Det går verkligen ingen nöd på oss matvarorna kommer till dörren, dottern skämmer bort oss, med lyxiga grejer som blommor och bubbel.

Går ibland en runda på stan bara för att få se andra människor, känns ändå egendomligt att inte slinka in i i en affär och att ta två steg åt sidan då man möter någon, har aldrig kunnat föreställa mig att det här kunde hända och sen att inte veta när livet blir lite mer normalt igen, hur länge ska den här karantän en behövas?

Har nog mer eller mindre lagt Finlandsplanerna på hyllan för i år. Att åka två tåg, ett flyg, och tre bussar med alla nära kontakter är nog att utmana ödet i onödan just nu. Men trist att inte få njuta av den friska luften på berget, stillheten och sen träffen med min barndomsvän med sambo på Udden.

Men vi får ju åka två timmar hemifrån, det kan ju bli spännande att utforska närområdet lite närmare, Skåneland har mycket att bjuda på. Får hoppas allt inte är stängt, finns fina stränder, slott och herresäten, fina trädgårdar och gästgiverier, blir det möjligt att hålla social distansering så kan det gå att hitta på lite för att ta död på enformigheten.

Så det gäller att se det positiva i den här situationen som vi alla befinner oss i.

Prövningarnas tid..

Visst är det en märklig tid? På både gott och ont. Tänker på hur människor anklagar olika grupper med väldigt hårda ord. Först ut va ju 70+arna som anklagades föt att vara hemska som inte kunde låta bli att handla och visa sig på stan. Den här gruppen är ju stor och såklart i väldigt olika tillstånd.

Men vi 40 talister är inte vana att bli kommenderade att göra si eller så, vi har varit vana sen unga år att klara oss själva. Det där att gå i karantän kändes inte okej, men så klart får vi tänka om, allvaret i den här pandemin har ju blivit verklighet.

Men det var ju knappast vi som drog hit smittan, därmed sagt att det är tydligen lätt att hitta syndabockar i den här pandemin, just nu är det storstadsborna som sitter på uteserveringarna som får sin släng av sleven.

Sjukvårdspersonal som vädjar att dom ska låta bli, berättar om sitt helvete på IVA och hur det berör dom psykiskt, vilket inte alls är svårt att förstå.

Dom jobbar stenhårt, men jag har aldrig gillat den här glorifieringen och hjältestatusen som man nu sprider på sociala medier.

När man stänger gränser även inom länder växer snabbt en rädsla, stockholmare som visar sig i Skåne blir ifrågasatta, ska dom dra hit smittan nu och belasta vår sjukvård.

Tror samma rädsla finns i Finland, där är det människor från Nyland som är oönskade utanför länet.

Sedan till dom positiva effekterna, så många kreativa idéer, som poppar upp överallt inom kulturen, människor som ställer upp ideellt och verkligen visar empati och medmänsklighet.

Men visst är det konstigt att ta en omväg om man ser en grupp människor, det slutar väl med att man blir folkskygg och smyger runt knutarna.

Ur led är tiden…

Hade aldrig kunnat tänka mig det här scenariot, att världen lägger ner som ett Dominospel! Land efter land stänger gränser, människor stängs in, samhället likaså. Det diskuteras vilka som gör rätt och vilka som spelar roulette med människoliv.

Här i landet har politikerna lyssnat på Folkhälsomyndigheten och expertis inom området, vilket jag känner mig bekväm med. Politiker har också grävt ner stridsyxan och allt käbbel, hur länge det nu varar.

 

Det är ju väldigt osäkert hur detta virus påverkar världsekonomin, vi vet ju att världen blivit så mycket mindre, allt sker blixtsnabbt.

Men internet är ju en välsignelse på många sätt. Totalitära stater kan inte ljuga och hemlighålla fakta, nu kommer det uppgifter att dödsfallen är betydligt högre i Kina och att viruset fanns tidigare än vad som rapporterades. Det var väl väntat, inte hört ett knyst om läget i Nordkorea?

Hade länge en önskan att resa till Kina, men har alltid varit skeptisk till vad dom stoppar i munnen? Dessa marknader med alla möjliga levande djur, ormar, katter, hundar ja till och med fladdermöss, hur kan man tycka att dom går att äta? Eller svalbon?

För min del har jag svårt för ostron, sniglar, grodlår då käkar jag hellre en morot.

Men då människor tar ett steg tillbaka tar naturen ett steg framåt, kanalerna i Venedig så klara att delfiner syns där. Luften har blivit mycket renare i vissa utsatta områden, det syns från rymden!

Läste om en plats som jag dessvärre glömt, men där hade befolkningen aldrig sett en blå himmel för alla luftföroreningar som låg som ett lock över trakten.

Så nu kan vi bara hoppas vi människor lär oss något inför framtiden. Men är inte så optimistisk, för pengarna styr och vi som kan påverka genom vårt agerande har ett väldigt kort minne.

Men krisen har i alla fall tagit fram sidor och kreativitet hos människor av sällan skådat slag insamlingar, musik, konst, handlingshjälp, och hjälp att skapa skyddsmaterial för behövande och det är genomförbart tack vare sociala medier.

Nu ska jag gå en promenad i det fina vädret….

 

 

Tröst?

Letade efter ett dokument häromdagen och då dök en berättelse upp som jag skrev då jag hade ett barn i en barngrupp som hade en frånvarande missbrukande pappa. Såg hur mycket han saknade en pappa och fadersgestalt, förskolan har dessvärre väldigt få män i sin verksamhet.Fanns ingen litteratur i ämnet.

Det här är Anton.

Det här är Anton. Han bor högst upp i det här väldigt höga huset. Anton tycker om att sitta vid fönstret, det känns nästan som om man flyger, fåglarna seglar förbi och molnen är alltid olika. Om man tittar länge kan man se olika figurer och mönster på himlen.

Mest av allt tycker Anton om att sitta och drömma om att han är på väg i ett flygplan på väg till sin pappa.

I verkligheten har Anton glömt sin pappa. Då han frågar mamma var hans pappa är, så säger mamma ”när du blir lite äldre och förstår bättre ska jag berätta för dig.”

I förskolan säger fröken att alla har en mamma och pappa det är  ”ljug” tycker Anton.

Fröken ber alla barn berätta om sin familj. Alfons berättar att hans pappa är jättestark och Emil berättar att hans pappa kan lyfta ett hus! Då det blir Antons tur att berätta blir han alldeles tyst, inte ett ord får han fram! Fröken säger ”om man inte vill behöver man inte berätta”.

Anton sitter och tänker på att en dag kanske hans pappa kommer och hämtar honom på förskolan och slänger honom högt upp i luften så där som Emils pappa alltid gör, han undrar hur det känns att flyga ett ögonblick och sen bli fångad av en jättestark pappa?

Nu är det mitt i sommaren och gården utanför huset är tom, alla är på semester säger mamma.

Anton får lov att leka själv, då mamma gör kvällsmat. Mamma ser lekplatsen från köksfönstret ”då kan jag slänga ett getöga på dig” säger mamma, vuxna säger så konstiga saker ibland tycker Anton, i stan finns väl inga getter och mamma som tycker att spindlar är läskiga skulle aldrig våga ta i ett getöga det är Anton säker på.

En kväll när Anton som vanligt går ut till lekplatsen ser han att det sitter någon på bänken vid sandlådan. Han sätter sig i gungan och gungar högt fram och tillbaka, nu kan Anton i smyg titta lite på mannen för det är en man som sitter på bänken. Han har skägg och är ganska smutsig, han sjunger på en sång som Anton inte känner igen, det är en glad sång, men mannen ser ledsen ut, men ändå snäll på samma gång, därför vågar Anton fråga vem mannen väntar på? ”Väntar på, du pysen jag har ingen att vänta på det är ett som är säkert”.

Mamma kommer utrusande och ska precis dra Anton i armen då hon tittar lite närmare på mannen och säger ”men är det inte Henke? Minns du mig Anna, vi gick i samma klass i skolan”. Då reser sig mannen, utan ett ord går han därifrån. Mamma säger att Henke nog var den allra snällaste killen i hela skolan, så det är helt ofarligt att prata med honom, men det visste Anton redan.

Nästa dag är Henke där igen och då vågar Anton prata lite mer med honom, frågar varför han sitter i en lekpark och inte är hemma hos sig. Henke är tyst en lång stund, sen säger han”mitt hem har jag druckit upp, jag har druckit mig ut ur mitt hus”. Anton stirrar på honom ”man kan väl inte dricka ett hus heller”? Henke skrattar och talar om för Anton att det har han gjort så nu har han inget hem längre. ”Men har du inte ens en säng, har du druckit upp den också”? Henke skrattar igen, fast Anton tycker det är hemskt.

På kvällen när han lagt sig tänker han på Henke, måste han vara vaken hela natten då han inte har någon säng?

Nästa dag är Henke på bänken igen, Anton tycker det luktar illa då han kommer nära och då han vill prata med Henke får han inget svar.

Plötsligt kommer en polisbil körande, två poliser går fram till Henke och ber honom följa med. Henke blir arg och slår vilt i luften. Polismänen sätter handbojor på honom. Anton är rädd men vågar ändå säga till poliserna att låta bli för Henke är ingen tjuv, han har inte gjort någonting alls bara suttit på en bänk. Men poliserna trycker in Henke i baksätet på bilen och kör iväg.

Anton vet att han inte får lämna gården men han måste få veta vart dom för hans vän. Han springer så fort han kan men polisbilen försvinner bakom ett hörn och Henke är borta! Anton vet inte åt vilket han skall gå, så han bara springer snabbare än han någonsin sprungit oc hoppas han ska få syn på polisbilen igen, men nej, en massa andra bilar men ingen polisbil.

Anton saktar ner på farten och funderar. Kan man kanske fråga någon?

En gammal tant närmar sig, hon skjuter en vagn framför sig, det är ingen bebis i vagnen, nej den är helt tom.

Anton frågar tanten vart polisen kör tjuvar och fångar? Tanten svarar att dom hamnar väl i fängelse för dom måste hållas inspärrade dom är ju inte snälla! Anton tycker tanten har fel för han vet att Henke är snäll! ”Var är fängelset” frågar Anton, tanten svarar att här i stan finns inget fängelse.

Då måste jag ta bussen tänker Anton, han hittar en hållplats, han har åkt buss många gånger och vet att busschauffören hela tiden säger var man är och säkert säger han ”fängelset” tror Anton.

Han går tätt efter en mamma med en barnvagn och vilken tur han har, chauffören frågar inte efter någon biljett.

Han åker hållplats efter hållplats men till fängelset kommer han inte, nu börjar det kännas lite läskigt, Anton kommer ihåg att han inte fick lämna gården, mamma har säkert maten klar och han Anton är borta.

Han vågar inte fråga chauffören för han har inte betalt någon biljett, alla människor sitter och tittar i sina mobiler eller sover så Anton stiger av vid nästa hållplats som inte heller den är fängelset.

Ute på gatan ser allt främmande ut, det börjar också bli lite mörkt och Anton känner sig plötsligt lite rädd, då kommer han ihåg att på förskolan talade fröknarna om vad man skulle göra om man gick vilse i skogen, man skulle ju krama ett träd, Anton blir glad igen, längre ner på gatan ser han ett litet träd, mer som en pinne men det får duga! Han springer och då han är framme vid det lilla trädet ställer han sig och kramar så hårt han kan.

Då han stått där en stund kommer två flickor cyklande, dom stannar och frågar Anton vad han gör? Så berättar Anton hela historien om Henke och poliserna. ”Gud va modigt gjort av dig” säger den ena tjejen, och frågar  ”var bor du då”? Lyckliga gatan 20 svarar Anton.

Tjejen tar upp sin mobil och sen säger hon”titta här, där bor du”det är ganska långt härifrån men eftersom du är en så modig kille så hoppa upp på cykeln så ska vi nog hitta hem till dig ”. Anton får hålla telefonen och ibland stannar tjejerna och tittar, så trampar dom vidare, och efter en lång stund börjar Anton känna igen sig, han känner det nästan som om han vill gråta.

Tjejerna följer honom ända till dörren, hans mamma öppnar, hon gråter Anton gråter, tjejerna berättar i munnen på varandra hur allt gått till och mamma bara pussar och kramar Anton gång på gång. ”En sten föll från mitt hjärta” säger mamma ”va den stor” undrar Anton, mamma säger att den var bamsestor!

Anton börjar genast fundera över hur den kunde falla från hjärtat? Att den bara faller ut tror inte Anton på, kan hon ha bajsat ut den? Tänk om det blev ett stort hål i toan! Anton springer in och kollar men toan ser ut som vanligt.

På lekplatsen är det tomt, väldigt tomt, Anton går fram och tillbaka sparkar på en sten och tänker på Henke i fängelset, vad har han gjort och när blir han fri?

På förskolan började en ny fröken och på samlingen skulle alla berätta om sina familjer ”för jag känner ju ingen av er så nu är jag lite nyfiken på er”. Då det blev Antons tur efter att Emil och Kalle berättat att deras pappor är jättestarka hör Anton sig själv berätta att han känner en som kan dricka upp ett helt hus, barnen viskar lite med varann och den nya fröken säger”det var minsann inte dåligt ”. Neej säger Anton han drack upp sängen också!

Plötsligt en dag sitter Henke där igen! Anton vill bara springa fram och krama honom men vågar inte riktigt..

Henke säger” hej kompis, nu är jag tillbaka i världen igen ”Anton frågar om det var hemskt i fängelset?” Fängelset? Jag har varit på torken ”säger Henke.

” Kunde du andas då”frågar Anton? Fröknarna förskolan har absolut förbjudit att leka i torkskåpet, luften tar slut och då kan man inte andas.” Hur kan du lilla knatte förstå hur svårt det var att andas där”

”Blev du torr då”? frågar Anton? ”Det vet man aldrig” säger Henke. Anton tycker Henke är konstig, men har man druckit upp ett hus och en säng kanske det är svårt att känna om man  verkligen är torr, funderar Anton

En dag händer det något som Anton verkligen längtat efter. På kvällen då han skulle hämtas av sin mamma på förskolan står det nägon i hallen som Anton först inte känner igen. Inget skägg, kortklippt och med nya kläder, inte förrän han säger ”hej kompis” ser han att det är ju Henke! Han springer fram till honomoch Henke lyfter upp honom och slänger honom högt upp i luften och det pirrar härligt i magen och för ett litet ögonblick flyger Anton och det känns nästan som om han har en riktig pappa!

Slut….

 

Blattarna som byggde Sverige..

Alltså gillar Leif GW Persson för hans oräddhet att inte banga för obekväma frågor.

Nu har han verkligen belyst vad arbetkraftsinvandringen betydde för Sverige efter andra världskriget.

Kom ju själv senare 67 och arbetade från dag 1 och flera hundratusen med mig, nog borde SD tänka på vilken enorm sahällsekonomisk vinst invandringen betytt för landet.

Tänk att det kom flera hundratusen människor som deras hemländer betalt skolgång och utbildning för.

Tycker att det här programmet borde ses av dagens unga och i synnerhet av dom som kanske inte har ett hum om vad nutidshistorien i landet handlar om.

Så skönt…

Nu är jag äntligen klar med strålbehandlingen! Själva behandlingen tog inte mer än 10 minuter varje gång och så klart inte någon angenäm upplevelse att vara med om, men samtidigt otroligt tacksam att bo i ett land där man har möjlighet att få avancerad vård.

Men att åka varje vardag till Lund i 88 km och kränga sig igenom 24 rondeller och komma till en kulturstad som inte är gjord för den trafiken som är i dag och dessutom med en aldrig sinande ström av cyklister!Lund är ju en studentstad med 40 000 studenter och det känns som alla är ute och cyklar!

Helt fräcka är dom också, slänger ut en arm i samma ögonblick dom svänger ut framför bilen.

Dessutom gatuarbeten inför spårvagnstrafik som pågår lite överallt, 17 resor blev det och en sak är säker ingen Lundaresa på länge….

Men det va ju tur att ”joddlaren” ställde upp för det behövdes 4 ögon..

Själens spegel?

Har nog plågats av sömnlösa nätter i 40 års tid, numera bryr jag mig inte så mycket, men då jag arbetade var det tufft, att kämpa på trots att ögonen blöder, finns ingenstans att gömma sej och ta en tupplur om man jobbar med svårt sjuka barn eller en förskoleklass.

Vakade i 16 år med nyopererade spädbarn och senare med prematura barn. Ville få så mycket tid som möjligt med egna barn, men så dumt i efterhand, att få betala med livslånga sömnsvårigheter.

Det finns ingenting som är så svårt som att låta bli att tänka överhuvudtaget, då kan man somna, lyckas ibland!!! Men det är sällsynt.

Istället försöker jag hitta något lättsamt tema som inte berör eller upprör och hålla mig till temat. Häromnatten bestämde jag mig för att tänka på människor med fängslande ögon, artister, skådespelare..

Den första var nog Elvis med sin sängkammarblick, röst och höfter. som satte miljoner tonårshjärtan i brand. Peter Jöback har en förmåga att med sin intensiva varma blick fånga i alla fall mig.

Paul Newman med sin intensiva isblå blick, oj, oj..

Kvinnor då? Jo på tal om sängkammarblick Marilyn Monroe en stjärna som nog hade mycket mer att ge. Framgångarna som Ingmar Bergman hade med dina kvinnliga stjärnor satt nog mycket i ögonen och ansiktsuttrycket.

Ja så där håller jag på med lättsamma ämnen och hoppas på att få somna om, men just det med ögonen sket sig, började tänka på hur blinda människor har det i sin mörka värld utan att se andra människors ögon eller mimik och blev klarvaken….

Att vara positiv…

Det är banne mig inte alltid det lättaste, vill så gärna va en positiv person, men verkligheten pockar på, kan inte bara blunda och bortse från vad jag ser och hör.

När barn, gamla människor, djur far illa, lider jag av att inte kunna påverka vad som händer och känner både sorg och ilska, vad göra? Skriva av sig i en insändare hjälper mig för stunden men knappast gör det någon skillnad för dom drabbade.

Det är hemskt då väldigt gamla människor blir misshandlade och rånade i sina bostäder och tvingas leva sina sista år med rädsla och ångest.

Igår på väg till city stannade en gammal tant med rollator mig, klagade lite över att trottoaren var ojämn vilket den var, sen kom en hel livshistoria, jag lyssnade mest, hon berättade om sin man 90 år som inte längre kunde gå, så grät hon, sa att han har hemtjänst, att hon dagen innan bett om en liten tjänst, men blivit avsnäst att det var hennes man dom var där för att hjälpa.

Hon menade med tårar i ögonen att det skulle aldrig ha hänt när hon var ung, då hade man respekt för äldre människor. Tittade på denna sköra kvinna i sin pälsmössa och fina kappa med pälskrage, fina putsade stövlar och tänkte vilket lätt offer hon är, en liten knuff och vips kan hennes handväska på rollaorn stjälas.

Hon tittade på mig frågande, kallade mig hela tiden damen och undrade vad jag tyckte, kände mej helt ställd och vad säga?

Mannen ville inte opereras och han kunde inte gå, frågade om jag kunde göra något, men hon visste inte själv varken ut eller in.

Att människor blir äldre och mera sårbara blir ett stort problem framöver, är ingen älskare av gammaldags ålderdomshem men där fanns ändå en trygghet, nu känns det som om dom är så utsatta om dom inte har anhöriga som stöttar och hjälper.

Arv och miljö??

Visst är det intressant? Hur mycket påverkar vårt arv egentligen? Lättaste är väl att fundera på sitt eget ursprung, för min del är jag väldigt säker på att växa upp på en ö i den Åboländska skärgården i en karg miljö under ganska små omständigheter har nog präglat mig, lite låg självkänsla i yngre dar, men samtidigt ett jävlar anamma att klara sig själv.

Tänker lite på hur olika människor är, här i Skåne upplever jag att människor har ett jäkla självförtroende, lite bullriga,tar för sig, hörs och syns och en fundering är att Skåne alltid varit rikt ”Sveriges kornbod” ni vet! Här kan man visst se 7 kyrkor samtidigt någonstans och kyrkor var väl en maktsymbol om något.

Åker man högre upp i landet är människorna lite mera återhållsamma och lite mer introverta tror jag? Kanske inte så konstigt med gles bebyggelse och ett ett klimat som verkligen prövar individen, kyla, mörker som nog danar människor norröver.

Så miljön påverkar nog i hög grad, stad, land.Sen tillkommer arvet och förutsättningar som individen föds med, familjeband ekonomi och möjligheter till utbildning.

Vilken ryggsäck man bär med sig hemifrån är ju en del av hur man klarar av livet i stort.

Men människor har ju stor potential till förändring, finns otaliga exempel på människor som totalt förändrat sin tillvaro från en riktig katastrof till succé och vise versa.

Vem ska man tro på, tro på..

Dags för en liten sammanfattning av året, inte decenniet, det blir för jobbigt. Tycker det är så motsägelsefullt å ena sidan matas vi hela tiden med hur illa det är ställt på klotet, rena undergångspropagandan. På den andra sidan dom som påstår att vi aldrig haft det så bra någonsin, alla nya tekniska landvinningar som ska lösa våra energiproblem och nya rön inom medicinen ska befria oss från hemska sjukdomar, nya grödor skall lösa svälten i världen inom kort.

Ja vad ska man tro? Sanningen kanske ligger någonstans mittemellan.

Men det är ju betydligt bättre för ens hälsa att ta till sej positiva nyheter.

Tigrarna blir fler har ökat med 30%

Grön el slår rekord.

Två länder till fria från malaria, Argentina och Algeriet.

Färre plastpåsar utmed kusterna, det är verkligen på tiden ä.

Nytt vaccin mot fruktade sjukdomar är på väg, det fruktade zikaviruset och ebola är förhoppningsvis snart möjliga att vaccinera.

Fattigdomen minskar, siffran har minskat från 1,9 miljarder till knappt 600 miljoner enligt statistik från Världsbanken.

Köttätandet minskar i landet. Själv äter jag bara hälften så mycket en halv biff räcker gott.

Jordens gröna yta har ökat med 5% under åren 2000 – 20017,märkligt att mest hör om skövling av regnskogar?

Klimatsmarta bilar, idag rullar 5 miljoner elbilar på världens vägar. År 2030 väntas siffran stiga till 130 miljoner.

Allt fler kvinnor och barn överlever. Sedan år 2000 har barnadödligheten sjunkit med nästan hälften enligt ny FN rapport.

Tror vi behöver goda nyheter också, för dom dåliga överöser oss dagligen och då är det lätt att tappa framtidstron.

Nu hoppas jag på att vi får många goda nyheter 2020.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 28 359 besökare