Så skönt…

Nu är jag äntligen klar med strålbehandlingen! Själva behandlingen tog inte mer än 10 minuter varje gång och så klart inte någon angenäm upplevelse att vara med om, men samtidigt otroligt tacksam att bo i ett land där man har möjlighet att få avancerad vård.

Men att åka varje vardag till Lund i 88 km och kränga sig igenom 24 rondeller och komma till en kulturstad som inte är gjord för den trafiken som är i dag och dessutom med en aldrig sinande ström av cyklister!Lund är ju en studentstad med 40 000 studenter och det känns som alla är ute och cyklar!

Helt fräcka är dom också, slänger ut en arm i samma ögonblick dom svänger ut framför bilen.

Dessutom gatuarbeten inför spårvagnstrafik som pågår lite överallt, 17 resor blev det och en sak är säker ingen Lundaresa på länge….

Men det va ju tur att ”joddlaren” ställde upp för det behövdes 4 ögon..

Själens spegel?

Har nog plågats av sömnlösa nätter i 40 års tid, numera bryr jag mig inte så mycket, men då jag arbetade var det tufft, att kämpa på trots att ögonen blöder, finns ingenstans att gömma sej och ta en tupplur om man jobbar med svårt sjuka barn eller en förskoleklass.

Vakade i 16 år med nyopererade spädbarn och senare med prematura barn. Ville få så mycket tid som möjligt med egna barn, men så dumt i efterhand, att få betala med livslånga sömnsvårigheter.

Det finns ingenting som är så svårt som att låta bli att tänka överhuvudtaget, då kan man somna, lyckas ibland!!! Men det är sällsynt.

Istället försöker jag hitta något lättsamt tema som inte berör eller upprör och hålla mig till temat. Häromnatten bestämde jag mig för att tänka på människor med fängslande ögon, artister, skådespelare..

Den första var nog Elvis med sin sängkammarblick, röst och höfter. som satte miljoner tonårshjärtan i brand. Peter Jöback har en förmåga att med sin intensiva varma blick fånga i alla fall mig.

Paul Newman med sin intensiva isblå blick, oj, oj..

Kvinnor då? Jo på tal om sängkammarblick Marilyn Monroe en stjärna som nog hade mycket mer att ge. Framgångarna som Ingmar Bergman hade med dina kvinnliga stjärnor satt nog mycket i ögonen och ansiktsuttrycket.

Ja så där håller jag på med lättsamma ämnen och hoppas på att få somna om, men just det med ögonen sket sig, började tänka på hur blinda människor har det i sin mörka värld utan att se andra människors ögon eller mimik och blev klarvaken….

Att vara positiv…

Det är banne mig inte alltid det lättaste, vill så gärna va en positiv person, men verkligheten pockar på, kan inte bara blunda och bortse från vad jag ser och hör.

När barn, gamla människor, djur far illa, lider jag av att inte kunna påverka vad som händer och känner både sorg och ilska, vad göra? Skriva av sig i en insändare hjälper mig för stunden men knappast gör det någon skillnad för dom drabbade.

Det är hemskt då väldigt gamla människor blir misshandlade och rånade i sina bostäder och tvingas leva sina sista år med rädsla och ångest.

Igår på väg till city stannade en gammal tant med rollator mig, klagade lite över att trottoaren var ojämn vilket den var, sen kom en hel livshistoria, jag lyssnade mest, hon berättade om sin man 90 år som inte längre kunde gå, så grät hon, sa att han har hemtjänst, att hon dagen innan bett om en liten tjänst, men blivit avsnäst att det var hennes man dom var där för att hjälpa.

Hon menade med tårar i ögonen att det skulle aldrig ha hänt när hon var ung, då hade man respekt för äldre människor. Tittade på denna sköra kvinna i sin pälsmössa och fina kappa med pälskrage, fina putsade stövlar och tänkte vilket lätt offer hon är, en liten knuff och vips kan hennes handväska på rollaorn stjälas.

Hon tittade på mig frågande, kallade mig hela tiden damen och undrade vad jag tyckte, kände mej helt ställd och vad säga?

Mannen ville inte opereras och han kunde inte gå, frågade om jag kunde göra något, men hon visste inte själv varken ut eller in.

Att människor blir äldre och mera sårbara blir ett stort problem framöver, är ingen älskare av gammaldags ålderdomshem men där fanns ändå en trygghet, nu känns det som om dom är så utsatta om dom inte har anhöriga som stöttar och hjälper.

Arv och miljö??

Visst är det intressant? Hur mycket påverkar vårt arv egentligen? Lättaste är väl att fundera på sitt eget ursprung, för min del är jag väldigt säker på att växa upp på en ö i den Åboländska skärgården i en karg miljö under ganska små omständigheter har nog präglat mig, lite låg självkänsla i yngre dar, men samtidigt ett jävlar anamma att klara sig själv.

Tänker lite på hur olika människor är, här i Skåne upplever jag att människor har ett jäkla självförtroende, lite bullriga,tar för sig, hörs och syns och en fundering är att Skåne alltid varit rikt ”Sveriges kornbod” ni vet! Här kan man visst se 7 kyrkor samtidigt någonstans och kyrkor var väl en maktsymbol om något.

Åker man högre upp i landet är människorna lite mera återhållsamma och lite mer introverta tror jag? Kanske inte så konstigt med gles bebyggelse och ett ett klimat som verkligen prövar individen, kyla, mörker som nog danar människor norröver.

Så miljön påverkar nog i hög grad, stad, land.Sen tillkommer arvet och förutsättningar som individen föds med, familjeband ekonomi och möjligheter till utbildning.

Vilken ryggsäck man bär med sig hemifrån är ju en del av hur man klarar av livet i stort.

Men människor har ju stor potential till förändring, finns otaliga exempel på människor som totalt förändrat sin tillvaro från en riktig katastrof till succé och vise versa.

Vem ska man tro på, tro på..

Dags för en liten sammanfattning av året, inte decenniet, det blir för jobbigt. Tycker det är så motsägelsefullt å ena sidan matas vi hela tiden med hur illa det är ställt på klotet, rena undergångspropagandan. På den andra sidan dom som påstår att vi aldrig haft det så bra någonsin, alla nya tekniska landvinningar som ska lösa våra energiproblem och nya rön inom medicinen ska befria oss från hemska sjukdomar, nya grödor skall lösa svälten i världen inom kort.

Ja vad ska man tro? Sanningen kanske ligger någonstans mittemellan.

Men det är ju betydligt bättre för ens hälsa att ta till sej positiva nyheter.

Tigrarna blir fler har ökat med 30%

Grön el slår rekord.

Två länder till fria från malaria, Argentina och Algeriet.

Färre plastpåsar utmed kusterna, det är verkligen på tiden ä.

Nytt vaccin mot fruktade sjukdomar är på väg, det fruktade zikaviruset och ebola är förhoppningsvis snart möjliga att vaccinera.

Fattigdomen minskar, siffran har minskat från 1,9 miljarder till knappt 600 miljoner enligt statistik från Världsbanken.

Köttätandet minskar i landet. Själv äter jag bara hälften så mycket en halv biff räcker gott.

Jordens gröna yta har ökat med 5% under åren 2000 – 20017,märkligt att mest hör om skövling av regnskogar?

Klimatsmarta bilar, idag rullar 5 miljoner elbilar på världens vägar. År 2030 väntas siffran stiga till 130 miljoner.

Allt fler kvinnor och barn överlever. Sedan år 2000 har barnadödligheten sjunkit med nästan hälften enligt ny FN rapport.

Tror vi behöver goda nyheter också, för dom dåliga överöser oss dagligen och då är det lätt att tappa framtidstron.

Nu hoppas jag på att vi får många goda nyheter 2020.

Den lilla terroristen…

Gillar egentligen inte att skiva om mig själv,men tystnaden här i bloggen har en anledning. I början av september var jag på mammografi här i stan och en vecka senare fick jag besked om att göra om den på det stora sjukhuset i Malmö,redan då misstänkte jag nog att dom hittat något som inte var bra, Ny mammografi och ultraljudsundersökning och en biopsid på en förändring som mätte 1 cm. läkaren som gjorde det sa ” du har väl 100 frågor”men det enda jag frågade” kan det vara något annat”hon svarade ” egentligen inte”, sen följde 2 veckor väntan på provsvar som verkligen var jobbiga, riktigt ångestfyllda.

Fick sen ett besked av en läkare att den var elakartad och måste opereras bort, men att det var en så tidig  upptäckt tumör, att med operation och strålbehandling i preventivt syfte skulle räcka,men det slutgiltiga svaret kommer 14 dagar efter operationen. Han undrade också om jag funderat på bröstminskning, jodå varje gång jag ska köpa baddräkt eller behå svarade jag. Han föreslog då en bröstförminskning i samband med operationen och givetvis tar vi bägge brösten, stråldosen blir mindre med mindre bröst, blev ganska paff, kan man få en sån operation gratis i Landstingets regi, ja tydligen.

Sen blev det flera turer till Malmö, förberedelser för op, EKG provtagningar, träff med plastikkirurger och kirurgen som skulle ta bort tumören, info om op. och övningar av fysioterapeut.

Så den 13 nov var det dags, hade tvättat mig med bakteriedödande medel kvällen innan och ytterligare en gång på morgonen, fick börja med ytterligare ultraljud och en tråd fördes in i bröstet sen mammografi igen, traska vidare till nästa ställe där fick jag två sprutor med radioaktiv jod i bröstet, Sen vidare till op avd där plastikkirurgerna ritade och kom överens hur dom skulle göra. Det skulle vara 3 läkare som opererade berättade dom, en plastikkirurg på varje sida och sen en tredje som tog bort tumören,sen fick jag antibiotikadropp i förebyggande syfte, medicin mot eventuellt illamående efteråt och långtidsverkande smärtstillande, fick själv gå in i op salen invirad i ett täcke, dropp i bägge fötter och elektroder på pannan som skulle tala om hur mycket narkos jag behövde, Sen var det godnatt,

Vaknade och frågade  hur mycket klockan var, den var 3 på em så det var nog bra  att det var 3 doktorer för en ensam hade det tagit många timmar längre. Kände mig ganska pigg och hade inte speciellt mycket smärta heller, klockan 6 när uppvaket stängde fick jag åka hem, ganska otroligt, det var ju en stor operation. Min dotter som hållit mig sällskap under dagen körde mig hem.

Blev så imponerad över den vård jag fick!Så proffsiga och fina människor jag träffade. Sen var det ytterligare 2  veckors väntan innan jag träffade läkaren som opererat, nervöst.Han berättade att tumören var 11 mm och hormonkänslig vilket var bra, inget i portvaktkörteln som han tagit bort inte heller i lymfkörtlarna. Behövde inga cellgifter vilket jag fasat för, så nu har jag strålbehandlingen kvar, åka till Lund varje vardag i 3 veckors tid, det ser jag inte fram emot men måste  göras. Sen kollas jag upp med mammografi varje år och får käka antihormonell medicin i 5 år.

Det blev en lång  redogörelse men känner att jag haft en otrolig tur mitt upp i alltihop och är så tacksam för den fina vården jag fått.

På banan….

Har haft ett långt uppehåll i skrivandet, inte känt mig motiverad,men läste en liten saga som en bloggvän skrivit, jag inspirerades! Kom ihåg att jag sparat några sagor jag skrivit. Barn idag blir fullkomligt överösta av bilder, många barnböcker har fantastiska illustrationer, men ibland valde jag att antingen skriva egna sagor eller lära mej en redan skriven bok utantill. Det gällde att ha mycket inlevelse och fånga barnen då man berättar, då satt dom som små tysta möss och lyssnade, just möss handlar den här sagan om.

Modiga Mussy.

Det var oro i mössboet! Mamma och pappa hade gett sej av tidigt på morgonen för att leta mat till sin familj. Nu en lång tid senare hade dom ännu inte återvänt. Alla piper och gnäller för magen är tom och ingen av dom har varit utanför boet ännu. Mamma och pappa hade berättat om alla faror som lurade där ute. Men nu måste något göras! Musbarnen Mussy, Muslina, Muskot och Mustard måste ge sej ut och skaffa mat. Jag vågar inte pep dom en efter en. Då sa Mussy med med ganska stark röst ”Jag har bestämt mig, jag vill försöka, är det någon av er andra som följer med?” Det blev alldeles tyst i musboet.” Du får inte gå det är för farligt” pep syskonen. Men utan mat skulle ingen klara sig, så när Mussy hängde en liten påse runt halsen och gav sig iväg, var det ingen som protesterade.

Mussy visste att man inte skulle vara ute när det var ljust, men nu måste hon hitta mat till sina syskon och sig själv. Där ute fanns en stor veteåker som hennes föräldrar berättat om. Hon sniffade försiktigt då hon lämnade boet, främmande dofter, men hon tyckte hon anade en liten vetedoft rakt framför sej, så hon trippar försiktigt iväg.

Efter ett tag känner hon sig mycket mindre rädd och vågade se sej omkring, vilken tur för när hon höjde blicken såg hon nåt stort som störtdyker rakt ner mot henne! Hjälp det måste vara höken som hon hört så mycket om!

Hon kastade sej ner i diket,vilken tur det finns inget vatten i diket. Hon landar mjukt och ser ett stort blad som hon gömmer sej under. Hjärtat pickar jättesnabbt. jag vill inte dö tänkte Mussy, för är man en liten mus kan man dö om man blir för rädd.

Hon väntar en stund innan hon kravlar sej upp ur diket, sen kikade hon försiktigt ut över åkern och ser höken flaxa med vingarna och flyga iväg. Plötsligt känner Mussy sej stark, trots att hon är så hungrig. Med raska, beslutsamma steg går hon ut på åkern. Där hittar hon många fina korn som hon plockar ner i sin påse. snart har hon fyllt den och äter själv så många hon orkar med.

Hon kände sej mycket lycklig och stark över att hon verkligen lyckades hitta mat! Sen sätter hon fart och springer raka vägen till det trygga boet.

Glädjen blir stor när Mussy öppnar påsen och alla syskon buffas och trängs runt maten. Mussy kan lungt pusta ut och se hur alla syskon blir mätta och belåtna. den natten sov alla gott i musboet!

Morgonen gryr och fortfarande inga föräldrar! Alla syskon känner sig oroliga och rädda, men Mussy försöker trösta dem.Hon tänker bege sej ut igen i den stora farliga världen, där en liten mus har tusen faror som lurar. ”Akta dej för katten” piper syskonen i munnen på varandra.

Mussy luktar och lyssnar. Vetedoften känns inte längre i luften! Hon minns höken och ryser i hela kroppen. Hon minns också syskonens varning för katten. Allting verkar lungt…

Men plötsligt är det slut på lugnet, Mussy hör ett fruktansvärt oväsen som blir högre och högre. Snabbt kilar hon ner i diket och håller tassarna för öronen. Det kändes som ljudet skall sluka henne! Efter en lång stund vågar hon öppna ögonen och darrande kika upp över dikeskanten.

Hon ser det rytande monstret längre ner på åkern . Monstret har förstört hela den ljuvliga åkern med alla sädeskorn. Nu finns bara stora jordvallar och dessutom en massa skriande måsar.

Mussy kände sej alldeles villrådig, vad ska hon nu ta sej till? Då minns hon den gången mamma hade kommit hem med den underbara ostbiten och berättat om hur hon fått tag på den. Hon hade varit inne i det stora huset där den farliga fällan fanns och alla tyckte dom hade världens modigaste mamma. Nu förstod Mussy att hon också måste ta sej in där.

Hon ser huset men förstår att vägen dit är mycket lång och farlig.   Men det som måste göras, måste göras! Hon tassar  försiktig framåt. Hon har lärt sig att vara försiktig. Att titta uppåt men också bakåt och åt sidorna. Mussy har kommit fram till det stora huset, det känns som hon gjort något stort och viktigt!

Men hur skall hon ta sig in i huset? Det hade mamma inte berättat. Hon tassar runt huset hela tre gånger, utan att hitta ett enda litet hål där hon kan komma in. Hon är nästan på väg att ge upp när hon får syn på ett litet galler i grunden. Kan det varit genom en sån liten ruta som mamma tagit sig in?

Mussy beslutar sej för att försöka. Hon tittar noga för att hitta det största hålet.Sedan pressar hon först in huvudet försiktigt, puh det fick plats men hur går det med kroppen? ”Jag vill inte fastna här resten av mitt liv” säger Mussy högt. Sedan ålar hon sig längre och längre in och med en liten duns faller hon ner på golvet. Hon är inne i huset! Hon ser sej nyfiket omkring, det enda som finns i det trånga utrymmet är ett rör som går rakt uppåt!

Mussy är lite besviken hon hade förväntat sej en smaskig ost! Hon måste ta sej uppför röret, men det gråa plaströret är mycket halt. Efter att två gånger rasat ner, är hon nästan på väg att ge upp, men hon tänker på sina syskon som väntar hungriga i boet, med sina sista krafter gör hon ett nytt försök, lite högre upp ser hon en ljusstrimma och dit upp måste hon orka!

I köket inne i huset skall pappan precis skölja av frukostdisken, men vad Mussy inte vet är att röret hon klättrar på är avloppsröret från köket.

Plötsligt hör Mussy ett skvalande och brusande. Det låter som en störtflod. Hon vill pressa tassarna mot öronen för att slippa oljudet, men då rasar hon garnterat ner igen, så hon blundar, så hårt hon kan. Efter en stund känner hon att hon är helt torr. Hon har klarat sig igen! Nu tar hon sej snabbt upp sista biten och runt röret finns ett hål hon ganska enkelt tar sej igenom.

Nu känner hon den underbara doften av ost. Hon ser en stor bit, men där är också den hemska fällan hon inte får fastna i! Hon försöker vara så försiktig hon nånsin kan, hon lirkar ostbiten från spetsen den sitter på och den lossnar! Hon tar den försiktigt och backar bakåt och precis när hon tror att hon klarat sig ” PANG”, slår fällan igen och Mussy sitter fast! Det gör inte ont. Hon vänder sig om och ser att det bara är svansspetsen som sitter fast,men hon måste få bort fällan. Mussy springer runt i skåpet och hoppas att fällan ska lossna, men nej den hänger kvar!

I köket sitter Elin. Hon skall äta upp kanterna av smörgåsen, dom är hårda och hon försöker varje morgon smussla undan dom. raka vägen ner i soppåsen!

Men idag hör Elin ett väldigt oväsen från diskbänksskåpet. Hon öppnar dörren och får syn på en söt liten mus, som springer runt, runt med en musfälla i svansen. Elin blir förskräckt och skall precis ropa på pappa, då det slår henne att det är ju pappa och mamma som lagt ut fällan! Elin bestämmer sej för att försöka rädda den lilla musen själv. hon pratar lugnt med musen och det är precis som om den förstår henne och den stannar upp och Elin kan hjälpa den stackars musen. Svansen är lite krokig, men den tittar tacksamt på Elin som håller fram sina brödkanter och den lilla musen tuggar i sig dom i ett nafs, Elin hör pappa närma sig ” ge dig iväg snabbt” ber hon musen och stänger bänkskåpet. Ett ögonblick senare dyker pappa upp och frågar vad Elin sysslar med ”ingenting alls”, säger Elin.

Mussy har med sig ostbiten, sen rutschar hon nerför röret, va enkelt det var att komma ner och nu vet hon hur lätt det var att komma ut genom gallret. Det går som ett huj!

Hon är så glad att hon nästan dansar hem! i boet blir alla överlyckliga då hon visar sig, och medan syskonen äter den goda osten berättar Mussy om allt som hänt och visar sin krokiga svans. Sen somnar hon av utmattning! Syskonen står runt henne och beundrar sin modiga syster.

Regnet har öst ner i många dagar. Elin älskar att vara ute i regnet och idag är hon ute med spannar och samlar vatten. Hon vill göra en stor sjö i ett hörn av trädgården. Plötsligt hör hon förskräckta pip från ett hål i marken och då hon tittar närmare efter ser hon att det är  ett mus bo med ganska många ungar i. ” Stackars er, ni håller ju på att drunkna, halva ert bo är fyllt med vatten”säger Elin och tar av sig sin sydväst.Hon plockar försiktigt upp en mus i taget och lägger ner dom i sydvästen. Då hon tar den sista ungen ser hon den krokiga svansen.” Är det verkligen du, du klarade dig” säger Elin och känner sej alldeles varm!

Nu börjar hon fundera vart skall hon föra ungarna? Kan hon gömma dom inne? Nej hon minns fällan med en rysning.Hon sätter sej ner på en sten och funderar en stund, Plötsligt får hon en ide!! oj det kommer att bli jättebra tänker Elin och skyndar sej bort till uthuset. Där inne står ett biljardbord som ingen använt på länge. Hon ställer ner ungarna en efter en och efter en liten stund kilar dom runt och klättrar upp och ner i hålen för bollarna.Det ser ut som om dom leker tafatt tycker Elin. Här kan dom ha det torrt och fint och vara helt trygga i biljardbordet. Elin känner sej jättenöjd med sej själv, vilken bra ide!

Musbarnen hade aldrig haft det så bra som  nu. varje morgon kom Elin med mat, så dom kunde leka och springa runt i sitt nya hem så mycket dom orkade.

En dag då leken var vildare än vanligt ser dom två mycket tjocka möss närma sej. Syskonen känner inte igen någon av dom , förrän den ena öppnar munnen. då hör dom att et är ju mamma och pappa! Alla blir som galna av glädje och vill berätta om Mussy som räddat livet på dom allihop.

Sen berättar pappa vad dom varit med om. På åkern stod en stor vagn full med vetekorn. De hade smugit sej upp på vagnen och börjat äta då plötsligt en stor spade öste både dom och vetekornen ner i en väldigt stor säck. någon knöt igen säcken och där satt vi med så mycket mat vi aldrig någonsin sett, det enda vi kunde göra var att äta sa pappa.” Vi fick äta i flera dar innan vi kunde tugga sönder tyget i säcken” sa mamma. ” ä det därför ni är så tjocka ”? sa Mussy skrattande. ”Men hur kunde ni hitta vårt nya hem”? Undrade Mustard?” En Mamma kan känna lukten av sina barn på långt håll” sa mamma.”Nu är vi den lyckligaste musfamiljen i hela världen sa Mussy belåtet.

Slut

Ganska lång historia men barnen bad mej berätta om mössen flera gånger, det måste innehålla spänning framför allt, men för mig är det et viktigt med empati. Efteråt kan man diskutera rätt och fel, man får heller inte vara rädd för att använda svåra ord, barn frågar direkt om det är något dom inte förstår…

Seder och bruk..

Ja nu har midsommaren redan passerat och en del av oss har dansat som små grodor runt stången, för egen del har jag hoppat över den delen, inte sen jag slutade jobba har jag skuttat runt.Är inte så mycket för seder och traditioner faktiskt. Har varje år minskat på olika måsten som har med helger att göra och det går alldeles utmärkt.

Många av dom nyanlända tycker vi märkliga riter för oss,stora eldar då man sjunger för dom obegripliga texter, eller dans och lekar runt en lövad stång,eller då en utklädd farbror med konstgjort skägg,delar ut massor av klappar, till barn som har allt.Till påsk springer barn utklädda till häxor med kvast och kaffepanna, måste va märkligt i deras ögon, men för oss helt normalt.

Men det finns traditioner som för oss också är besynnerliga. Det första jag kom att tänka på när jag första gången åkte utomlands till Spanien, det var 1968 skulle jag tro, vad skulle man göra i Spanien? Jo gå och se på tjurfäktning, viken idiotisk ide, jag som inte kan se en mus dödas, det var så vidrigt, den upphetsade publiken och tjuren som fick fler och fler spjut i sin rygg och frustade fram under folkets jubel, det var så tätt packat med folk så det var omöjligt att ta sig därifrån, mådde dåligt länge efteråt.

I Pamplona i Spanien har dom ju också tjurrusningen då män företrädesvis skall visa sitt mod och springa framför framrusande upphetsade tjurar,många blir allvarligt skadade eller dör.

Sen har ni väl sett då man fullkomligt dränker varandra och hela stan i tomater,mängder med tomater som folk roas av att kasta på varann. Svårt att begripa.

Längre bort i Thailand smyger man överallt laddade med vatten som man kastar på intet anande människor och tycker det är lajbans, man bryr sej inte om att det är en cyklist eller mopedist och givetvis händer det massor av olyckor. Har en egen teori att buddister aldrig får tappa ansiktet och då måste det här va ett tillfälle där många gör just det tappar masken, det här roar dom sej med i flera dar.

I Indien har man gått ett steg längre och slänger färgpulver på varann och människor ser ut som dom gått igenom ett färgbad och alla verkar trivas.

Sen mera extrema högtider då män låter sig spikas fast på kors som bärs i parad genom stan eller låta sej slås blodiga med törnekvistar ja mycket märkligt sker runt om i världen och helt plötsligt blir vår dans runt en stång väldigt oförarglig, inte sant…..

 

 

 

 

Vilken falsk värld…

Det kommer fler och fler larmrapporter om att unga människor mår riktigt dåligt. Naturligtvis över vårt sätt att hantera vår miljö, men det är bara en del, stress i skolan med hårda krav på sig själv att prestera och i andra ändan dom som bara ger upp och inte ser någon framtid, vilket ju är riktigt sorgligt.

Sen har ju sociala medier med sin skönmålning av verkligheten i stor grad bidragit till vilken skev bild ungdomar får. Där bär vi vuxna ett stort ansvar, alla vill exponera sin egen lilla perfekta tillvaro i livet, genom tjusiga tillrättalagda bilder, allt från vad man har på tallriken eller hur man tränar, hur tjusigt man har det i hemmet och till sist med manipulerade bilder med filter och andra finesser som tar bort skavanker och oönskade rynkor.

Vi ger ju dom unga helt fel signaler om vad som är viktigt och betyder någonting, det är så mycket yta och så lite verklighet.

Också den mest formfulländade skapelse har sina dagar, sina skavanker, sina mödor var så säker.

Tror vi skulle ge våra ungdomar en stor tjänst om vi ibland kunde visa hur verkligheten ser ut.

Skolan borde vara en plats där kreativitet flödar, en trygg plats där eleverna skulle utvecklas i ett tempo som passar just den individen, låter kanske flummigt, men egentligen ganska självklart, mår vi bra och är harmoniska och slipper bekymra oss om vårt mående, blir det så mycket lättare att lära och prestera, det som vi vill att ska ske i skolan. det borde va roligt att lära sig!

Fick uppleva det under dom åren jag gick på högskolan inte en tråkig dag, så borde våra unga känna också.

Sen hoppas jag att med Greta i spetsen att det växer fram en miljörörelse som världen aldrig skådat och att dom tvingar gubbarna som sitter på sina höga hästar att ta ställning, det räcker inte med en klapp på huvudet av påven,eller att gömma sej i bänkarna i FN och inte agera, för dom vet vad som behöver göras.

Ja det gäller att göra sin egen lilla röst hörd nu på söndag för min del tänker jag inte politiskt utan ”klimatiskt”.

 

 

Jobbigt…

Har berättat att vänner och grannar börjar bli gamla och sjuka och under påskhelgen blev det akut. En granne som fick en cancerdiagnos i februari fick genomgå många undersökningar till sin egen förvåning!Hon trodde inte man satsade på gamla tanter som hon sa, men hon fick genomgå ett stort antal undersökningar, men i slutändan fanns inget att göra en inoperabel tumör..

Hon skickas hem och skall vårdas i hemmet, hon klarar inte av att ta sej upp på övervåningen, så hon får en sjukhussäng i vardagsrummet och diverse andra hjälpmedel. En utredning görs vilken typ av vård hon behöver. Tanken är att ett vårdteam och hemtjänsten skall hjälpa henne med allt.

Men hon blir tokig av allt springande och hela tiden nya människor som kommer alla tider på dygnet, så hon säger ifrån att hon inte vill ha någon vård alls och förlitar sig på att hon med hjälp av sin dotter ska klara sig.

Dottern hämtar oss ibland för att mamman inte orkar resa sig från en stol och behöver hjälp till sängen.Vi eller ” joddlaren” gör lite extra mat av sånt vi vet hon gillar, hon äter med god aptit.

Sen försämras hon snabbt till påskhelgen, dottern helt slut, mamman vägra åka in trots att ambulanspersol försöker övertala och läkare likaså.

Så hon får stanna hemma, ligger i samma ställning i två dar innan hon till slut dör, går inte att röra henne. Dottern är hemma hos henne på sin middagsrast , kommer och hämtar mig för att hon inte vet om hon verkligen är död, alldeles uppskärrad förstås. Jag hade velat slippa den synen måste jag säga, haft svårt att sova nu på nätterna.

men en sak har jag verkligen lärt mig, blir jag så sjuk vill jag inte vara hemma och belasta anhöriga, nej mycket bättre att få proffsig vård av yrkeskunnigt folk på pallativ avdelning eller hospice. För sen sista veckan var hemsk för henne, för dottern och också för oss…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 27 853 besökare