Minns..

När det verkade som om mamma skulle klara den pärsen, med höga infektionsvärden, hög feber, fick vi systrar ta beslutet om man skulle fortsätta med behandling. Alternativet var att skicka mamma till en stad som i stort sett är finskspråkig, där skulle hon i sitt tillstånd förmodligen inte begripa någonting!

Efter kort betänketid kom vi överens om att inte skicka henne till sjukhus för ytterligare undersökningar och provtagningar.

Mot alla odds piggnade hon till, började dricka och äta så smått och skickades tillbaka till sitt boende. Var i Finland då, för ett farväl trodde jag, helt plötsligt satt krutgumman upp och drack kaffe och åt bulle!!

Flög hem och tänkte att hon får nog vara med ett tag till, för är det någon som hade sisu så var det hon. Men det tog bara några dar så satte infektionen ny fart, varje dag fick jag lägesrapport från systrarna vid hennes sida, upp och ner och så igår gav hon upp lungt och stilla, hon blev ju 93 år men åldern har inte så stor betydelse, ledsamt är det..

Hon har verkligen inte haft ett lätt liv, fyllt av arbete och plikter, enda flickan med 5 bröder och en despotisk far skulle jag nog säga. Barnen var helt enkelt arbetskraft! Så fort dom hade skollov, väcktes dom tidigt ut och utföra olika arbetuppgifter, det var en gård mamma växte upp på.

Min mormor dog ung, jag trodde det var TBC som var vanligt då, men enligt mamma och yngste bror var det ett astmaanfall. Då fick ju mamma ta hand om allt det praktiska, vilket hon till stor del gjort under kriget i Finland också, tre bröder var ute i kriget, deras bästa hästar konfiskerades och fick tjänstgöra som sjuk och liktransportörer och mamma sa att en av hennes bröder som fick utföra det hemska uppdraget aldrig mer blev sig lik.

En annan bror försvann, då visste man inte om han blivit tillfångatagen eller stupat, men fick nu veta av en eldsjäl som lagt ner mycket jobb inför 100 års juileumet, att han skadadts av granatsplitter i huvud och mage. Tänker att det hade varit gott att få veta det lite tidigare.

Som det var på den tiden fick en son ta över gården, i det fallet fick några bröder tomter och mark, en fick ingenting för att han trotsade far och mamma fick heller ingenting för att hon slitit som oavlönad piga sen barnsben, om detta var hon helt tyst, inte förrän på äldre dar berättade hon om hur hon behandlats.

Så vi fick flytta in till underbara farmor tills mamma och pappa hade råd att skrapa ihop så mycket pengar så dom kunde bygga ett eget hus, ont om material i efterkrigstidens Finland, men lagom tills jag skulle börja skolan stod det klart. Måste ha kännts som en stor seger för mamma!

Huset hade vedeldad panna som värmde upp elementen, vatten och avlopp kom senare och nu blir det lilla ”skrapabullan” som är den enda ( tror jag) som orkar ta över föräldrahemmet, det ligger fint i skärgården med insjön in på knutarna. det kommer hon att fixa bra, hon har också sisu!

Vi har ju Utkiken på berget, alla systrar ihop som är betydligt enklare att sköta och är vi bara där några sommarveckor så känns det som en bra lösning.

Ja summa summarum, mamma jobbade jämt med något,lgade mat, tvättade från början för hand, senare i bastun, jobbade heltid på en gård med äppelodlingar, växthus med gurk och tomatodling. Alltid, alltid igång med någonting, då jag tänkt efter ville hon aldrig att vi skulle tvingas hjälpa till, det skedde helt på frivillig basis, förstår att hon ville ge oss en fri barndom, tack för det kära mamma, förstod det inte då, du måste ha varit så trött, så många gånger.

Nu då julen närmar sig tänker jag också på att du/ ni lyckades få ihop julklappar till oss tre ( skrapabullan var inte med i bilden då), så vi fick uppleva jul.

Den här julen blir en minnenas helg tror jag, då vi tillsammans gör mamma levande igen för en stund i alla fall…

Annonser

Inte lätt…

Har kommit hem från Finland efter en vecka som mest handlat om att hälsa på mamma, som samtidigt som hon firade sin 93 års dag blev riktigt dålig, hög feber och skyhögt infektionsvärde, så jag var inställd på att det nog var sista gången jag skulle se henne vid liv.

Hon låg på en vårdavdelning som i Finland kallas ” bäddis”, där låg hon med anibiotika intravenöst, tills hon lyckades dra ut det, blev förvånandsvärt pigg och skickades efter några dar till ” Almahemmet” där hon bott ett tag nu. Började äta och dricka lite smått och förvånade oss alla!

Men idag fick jag ett SMS från en av mina syrror på plats som säger att hon är mycket, mycket svag och på väg att somna in, önskar så klart att hon skall sluta kämpa och ge upp, men hon tillhör ett mycket envist släkte, så om hon fortsätter att kämpa som hon gjort hela sitt liv, blir jag inte ett dugg förvånad!

Dom sista åren har hon inte varit sitt ” gamla jag” en demens som gjort henne annorlunda, vilket gjort att jag på sätt och vis sörjt klart redan, men en mamma är alltid en mamma..

Plastbanta?

Alltså, det är rent förskräckligt vad mycket plastskräp det blir, även i det här lilla hushållet, det blir så tydligt när vi sopsorterar vårt plastskräp! Kärlet för plast är alltid överfullt.

Man blir ju mörkrädd av att läsa att våra hav redan 2050 kommer att innehålla mer plast än fisk, hur hemskt är inte det? Micropast har ju blivit ett allt större problem för livet i våra hav. Vår kunskap behöver nog öka och våra politiker behöver stifta lagar som förbjuder onödigt plastanvändande och det snabbt.

Olika myndigheter har nu det här på agendan och det är avsatt pengar i budgeten, men räcker det? EU har vaknat, en genomsnittslig svensk använder 90 påsar per år, man vill få ner antalet till 40. Här i hela stan får man inte automatiskt plastkassar eller påsar längre, expediterna frågar om man behöver en påse, ett litet steg, men ändå ett steg.

Det är ju bekvämt med plast, för matförvaring i form av folie och burkar, men jag tänker på all takeawaymat som bara används en gång och dessutom ofta ligger och skräpar i naturen och på gatorna.

Att plast finns i nästan allting kläder, hudvård,leksaker, inredning men det måste ju gå att förändra, vi som har några år på nacken har ju faktiskt levt utan plast!!

Bodde man på landet gick man till bonden med sin mjölkkanna eller till butiken som fortfarande fanns i närmiljön och även där med sin kanna, ost, kött fick man en bit papper om, mjöl, socker, gryner vägdes upp i papperspåsar, som återanvändes, kan se min farmor släta ut och spara påsarna.

Förstår att det inte är möjligt att återgå till den tiden, men det finns nog en del att ta lärdom av! Var själv mer miljömedveten då jag var engagerad för en miljöcertifierad förskola, hade alltid med mig nätkassar då jag handlade frukt och grönsaker och frågade alltid efter miljövänliga alternativ, känner att det är hög tid att steppa upp igen för kommande generation!

En stor del av våra kläder innehåller plast, det är inte bara fleece utan också acryl och polyester, själv har jag aldrig gillat syntetkläder, antagligen är bomull inte heller så bra, men lin och ylle och bomull känns både skönare och mer miljövänligt, merinoull och silke, finns säkert något i den hanteringen också, men vi måste ju för sjutton ha kläder!

Nu är det ju inte bara i hushållet vi måste minska på plastanvändandet, slitage från däck och vägar,slitage från båtskorv, konstgräsplaner, nedskräpning, indusriell produktion.

Vad händer med livet i havet? Minskat födointag hos fiskar och andra djur, inflammationer, negativ påverkan på nervsystemet och reproduktionen och alla vet att vi är högst uppe i näringskjedjan, så till slut drabbar det ju oss kanske inte dej och mej, men våra efterkommande, egentligen är det inte speciellt stora uppoffringar vi behöver göra, utan sluta att slentrianmässigt leva lite för bekvämt och tänka efter, det är faktiskt ganska enkelt, vi lever ju ett lyxliv på många sätt..

Speciell dag..

Den 7 november 1967 satte jag mina fötter på den svenska jorden! Hade inte varit utanför Finland, så det var stort, skulle börja mitt första arbete efter utbildningen, var 19 år gammal och naturligvis kände jag inte någon i Sverige.

Minns så väl att allting verkade grått och mycket tråkigare än i min föreställningsvärld, så mitt första intryck var besvikelse.

Tog en taxi till Karolinska sjukhuset, det var ju där jag hade fått mitt första jobb, bara genom ett brev och ett betyg.Hade verkligen inte mycket pengar att röra mig med, så jag betalade den summa som stod på mätaren, chaffisen blev störtsur.

Min andra besvikelse kom då jag fick veta var jag skulle bo, i brevet jag fått från KS stod det, att lägenhet var ordnad. Kom till en hög byggnad precis utanför grindarna till sjukhuset, i bottenvåningen satt en kvinna i en ” bur” hon visade mej var min ” lägenhet” var, ett rum i en lång, mörk korridor, som jag skulle dela med en tjej, öppnade dörren och där låg en tjej och sov, det var finska Lea som hade jobbat natt.

Men jag var inte så kaxig så jag klagade inte, det var nog inte tänkbart överhuvudtaget att i ett nytt land börja ställa krav! Det här huset var väldigt poppis för unga killar visste att det var smockfullt med unga tjejer. Det var ju ” flower power” tider och mina ögon var nog stora som dasslock, då jag såg hippies i sina speciella kläder, mycket gitarrspelande och visst luktade det konstigt? Jag kom ju direkt från den mycket stränga skolan i Finland och hade definitivt inte sett några hippies.

Började arbeta redan nästa dag, fick träffa klinikföreståndarinnan för barnkliniken,  Barbro Hyland syster till den kända Lennart Hyland, hon kände väl till dom finska flickorna och visste att dom hade en bra utbildning, det fanns många som arbetade på barnkliniken som hade 9 barnavdelningar!!

Under en ganska lång tid fick jag varje morgon klocan sju infinna mig på hennes kontor, hon hade koll på alla 9 avdelningar, och där det behövdes personal ja där fick man hoppa in, hade noll erfarenhet av barn med psykologiska problem, minns den första anorexiapatienten, som vägde allt hon åt på en brevvåg, begrep ingenting..

Att arbeta på barnonkologin utan erfarenhet och försöka vara ett stöd för barn och föräldrar är inte lätt när man är 19 år.

Att bli utnyttjad och ställa upp och jobba morgon va ledig ett par timmar på dan och sen jobba kväll, så var det, tills jag tog mod till mej och begärde att få ett fast jobb på en avdelning ” ja var vill du börja” sa Barbro. Hade funderat på det, ville jobba med spädbarn så jag valde en spädbarnsavdelning i kiurgi, barn från 0- 3 år. ” Javisst ” sa Barbro och så fick jag min önskan uppfylld.Hade jag inte öppnat munnen och ställt krav hade jag säkert fått fortsätta i poolen.

Det var mycket som var olikt i jämförelse med det lilla sjukhus där jag utbildat mej. Hierakin, då vi elever satt i matsalen och läkarna dom var tack och lov få, då reste vi oss upp och hälsade! Klädseln skulle vara perfekt, uniformen den vita klänningen skulle sluta mitt på knät, vita strumpor, vita skor och den lilla löjliga mössan.

På Karolinska skulle jag helt plötsligt säga du till alla, vare sej dom var kollegor eller docenter och läkare. För just 1967 hade Bo Rexed infört du reformen i Sverige. Det var så svårt att säga du så jag försökte på alla sätt undvika det.

Klädseln på jobbet var verkligen avspänd, man hämtade ett antal rockar från tvätteriet och nästan alla klampade fram i träskor, håret kunde jag ha i en fläta, behövde inte sätta upp det varje morgon, det gick lika bra med knästrumpor, inga vita strumpor, ingen mössa, hade den i början, men la den snabbt på hyllan.

Sen var det otroligt spännande med så många nya sjukdomar och alla föreläsningar vi kunde gå på frivilligt och naturligvis alla unga läkarkandidater, var ju 19 år. Det märktes verkligen att Karolinska var ett universitetssjukus, det hände hela tiden någonting. Blev kvar där i 10 år, trivdes otroligt bra.

Hann med att föda barn och ett kort äktenskap också….

1-Gun_50_År i Sverige_2017

November…

Nederbörd, nattsvart, nedslagen.

Nattkröken, nattblå, nix,nutida neonljus.

Nystekta nötbiffar, njutbara.

Nöjeslysten, nähä, nödbedd.

Njuter nyponte…

Vilka val vi står inför!!

Blir lite mörkrädd när jag får ta del av människors historia, tänker då på alla som flytt och efter otroliga umbäranden lyckats komma till det här landet som för många var en utopi, men som i den verklighet dom landat i blev en enda lång osäker väntan på asyl.

Så svårt att förstå att efter en sån kamp att ta sig hit och sedan bli sittande på olika asylboenden och vänta, vänta..

Samtidigt är det också lätt att förstå att det är en omöjlighet att ordna en asyl och trygg tillvaro för så otroligt många människor.

Blev så otroligt imponerad av den unga tjej som nyligen ledde dom unga afghanernas kamp i Stockholm, tänk en tjej som varit här i två år, leder en stor demonstration mot utvisningar, Fateme som pratade otoligt bra svenska tog ledningen och stark , rakryggad tog ställning och utmanade politikerna i den här frågan, påminner om den unga tjej som fick fredspriset Malala som nästan blev dödad av extremister, men som ett under överlevde och nu outtröttligt arbetar för en bättre värld.

Full av beundran för dessa modiga kvinnor, dom behövs i den här otroligt tuffa problematik som just nu finns i så stora delar på vårt stackars klot.

 

 

Det har gått för långt nu…

Det händer alltför mycket som har en koppling till våld och vapen och oskyldiga människor ofta gamla som utsätts för rån och övergrepp i sina egna hem.

Känner absolut noll empati för dom här personerna oftast män som utför dom här fega övergreppen. Min reptilhjärna säger, varför inte skicka dom till en öde ö utan mobiler eller något annat som kan ta dom därifrån, eller varför inte på vinterhalvåret en igloo på nåt avlägset fjäll, på sommaren i ett tält i någon avlägsen öken.

Varje dag får vi höra om nya brott, idag hade någon sprängt en entre till polishuset i Helsingborg, så otroligt fräckt. Vi var ju med om att en spel och tobaksaffär fick sina skyltfönster krossade med en förskräcklig smäll mitt i natten, det finns ju inte så mycket kontanter i affärerna numera så en massa lotter och tobak är väl attraktivt, det här var i Malmö och ett par dar senare kunde man läsa att en familj som driver en liten jourbutik i Malmö också, hade blivit krävda på 400 000 tusen kronor för beskydd och då dom vägrade tog dom här utpressarna  över butiken i flera dagar och familjen tvingades fly till Köpenhamn. Nu är utpressarna tack och lov haffade på grund av observanta kunder och ägarna tillbaka i sin affär.

Sen kom den ultimata chocken i fredags på morgonnyheterna, att ett par hundra meter från vårt gatuhus i det här lugna området hade det varit skottlossning med fyra män inblandadade, 8 ambulanser, en mängd polisbilar, inte i min vildaste fantasi hade jag trott att här i kyrkoparken, precis utanför kyrkan och församlingshemmet skulle det förekomma en sån här våldsam historia.

Hade det varit Rosengård, Seved i Malmö, eller Hammarkullen, Bergsjön ( tror jag det heter) i Göteborg eller Rinkeby, Hallonbergen eller nån annan ökänd förort i Stockholm, då reagerar man knappt längre, men här hade jag ingen aning om gängkriminalitet existerade, men uppenbarligen finns den också här.

Vad i hela fridens namn skall samhället göra med dom här männen? För här kan man nog säga att det är bara män, yngre och yngre verkar det som. Klart att dom ska bestraffas, men hur? Problemet är ju att dom tenderar bli mer kriminella i fängelset, ja inte vet jag, vet bara att det här är helt uppåt väggarna! Grundorsakerna känner vi ju till, utanförskap, arbetslöshet, dåligt föräldraskap osv. Så det gäller ju att fånga upp dom som pojkar, men alla dom som nu skjuter och gör livet osäkert för alla andra laglydiga människor, undrar bara om det finns någon lösning överhuvudtaget? Känner mej personligen inte rädd men arg och frustrerad, vill inte att mitt eller andras barnbarn ska behöva växa upp i den här miljön, grrrrrrrrr….

Det hänger på håret….

Det var ett bra tag sedan jag tittade på Uppdrag granskning på SVT, tyckte det blev lite väl deppigt med allt elände som kom i dagen, även om jag gillar samhällsgranskande program, så kan jag bli lite övermätt på allt mygel och att våra makthavare ofta är små och stora skurkar.

Men igår tittade jag på programmet och måste säga att det var helt otroligt vad som kom i dagen och vilken obehaglig handel med vaddå? Jo hår, i västerlandet är hårförlängning något som otroligt många använder sig av för att få ett fyllligare och längre hår. Kan bara säga att önskar att dom sett det här, tror att många, ja dom allra flesta inte har en susning vad dom limmar eller syr in i sitt eget hår!

Håret kommer från Indien och Kina i såna enorma mängder att det finns stora fabriker som tvättar, efter att dom rett ut dom trassliga hårbollarna, det färgas till olika färger för att passa kvinnorna här, fanns till och med en anställd som plockade löss ur hårtussarna.

Vem skänker då det här håret? Ja en del var Fare Trade märkt, det håret kom från Indiska tempel, människor som exempelvis tillfrisknat efter sjukdom, offrade sitt hår och blev rakade av munkar i templen, dom var till och med tvingade att betala en liten slant för att bli skalliga!

Vad hände sen med dessa hårberg? Jo håret såldes av munkarna till fabriker som sen prepareade håret, så stt det kunde säljas för dyra pengar till västvärlden. Givetvis var det kvinnor som för motsvarande 700kr/ mån slet i dom här osunda miljöerna där inga fläktar kunde vara igång på grund av att det var just hår dom sorterade. Lönen var klart under minimilön, men ledningen talade som vanligt om helt andra summor. Innan det här blev luckrativt hade helt enkelt håret brännts utanför templen.

Men det fanns ändå värre form av hårsamlande, från soptippar, skalper från döda människor och givetvis fattiga som sålde sitt hår. Måste säga att dom här mängderna hår nästan gjorde mig illamående. Ja vad gör inte kvinnor för att behaga och exponera sig sjäva i våra sociala medier!

Själv hade jag hår ner till rumpan när det var som längst, hade långt hår mellan 15- 40 år, hade tagit ett beslut att klippa mig då jag hade fyllt 40 år. Har alltid haft himla tjockt hår, så då frissan undrade om jag kunde tänka mig att donera den halv meter hon klippte av, tyckte jag såklart det var helt okey eftersom det skulle användas till att göra peruker till cancerdrabbade. Så hon tvättade och torkade håret och delade det i fyra flätor som honsnurrade en gummisnodd runt och sen klippte hon helt enkelt av fläta för fläta. Ska se om jag hittar nåt gammalt foto från den långhåriga tiden…

Gun i Italien Ung ova.....

Alla är vi olika..

Tanken slog mig idag när jag efter en promenad intill havet satte mig ner i solskenet på en bänk och mitt emot träffades 4 män som jag vet pratade arabiska på en uteservering.

Sättet dom hälsade på fick mej att undra varför så olika?En av männen knöt sin hand och hälsade på två män med knogarna mot varann, en kom och gav en man en kyss på pannan och i nacken, medan han tog en annan i hand med ett för oss vanligt handslag. Vad har dom här ritualerna för betydelser? Kanske skulle jag gått fram och frågat, men jag var för feg. Men gissningsvis har dom mer eller mindre nära kontakt med varann.

Kvinnor ser man aldrig umgås på det sättet, dom är otroligt anonyma i gatubilden, en del bär sjal, burka har jag inte sett här i stan, försökt ibland att få lite kontakt men upplever att dom blir besvärade, synd tycker jag..

I nuläget hörs nästan ingenting hur läget är i Syrien, allt fokus är på galningarna i Nordkorea och naturligtvis Trump, båda verkar ha målat in sig i ett hörn hur skall detta sluta?

Het potatis..

Här i södra landsändan är återigen tiggeriet på agendan, I grannkommunen Vellinge vill en politisk majoritet förbjuda tiggeriet. Nu ska ni veta att Vellinge är en av Sveriges rikaste kommuner med en slogan ” Här är friheten lite större”!

Kunde ha fått en tjänst där men kände ett stort obehag att jobba i en kommun med såna värderingar, så jag tackade nej. Man var hårdnackat emot att ta emot flyktingar när dom vällde in här och alla försökte hitta lösningar, till slut tvingades även den rika kommunen ta emot ett litet antal.

Nu då så vill man förbjuda tiggeriet, det är en handfull personer som håller till i kommunen och som en man i ett debattprom uttryckte sig ” Man vill inte höra hej, hej och se en mugg”. vad vill dom då göra isället?

Ja ge pengar till hjälporganisationer i Rumänien, säkert bra,men har svårt att tro att dom här personerna över huvud taget bryr sig. Men det finns också många som har en helt annan uppfattning och skriver insändare dagligen i Sydsvenskan att dom inte står bakom politikernas förslag och skäms och inte alls står bakom det här och tar människorna som tigger i försvar.

Fick åter en påminnelse att jag inte skall använda ordet man då man då det egentligen är min egen åsikt ,själv har jag missbrukat det i tron att det var lite egotrippat att använda jag, men då jag hörde mannen i programmet säga ” Man vill inte höra hej, hej” då han borde sagt, jag vill inte..

Får skärpa mig ytterligare och ta ansvar för vad jag tycker och inte skydda mig med man..

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 21,601 besökare