Summering 2020.

Brukar göra en kort sammanfattning av året som gått, det här året har definitivt varit utöver det vanliga på ett inte angenämt sätt.

I början på året startade min strålbehandling, 3 veckor av resande från Trelleborg till Lund.

Sen var planen att ta en resa till ett soligt resmål. Av det blev det ju inget som alla vet, ett virus kom ivägen. Första tanken var, herregud vilket stohej, vi har ju influensa som kommer varje år, men ju längre tiden gick förstod man det här är något betydligt värre.

Gränser stängdes, i många länder kunde man bara gå en runda runt kvarteret och handla mat.

Man fick snabbt inrätta sig för ett helt nytt tänkande, fick mat hemkörd, inte besöka allmänna inrättningar. Promenader var okej, men inte komma för nära.

Sen alla dessa presskonferenser som rabblade upp dödstal och situationen i världen, restriktioner som vi skulle följa.

Bisarr situation minst sagt, och den fortsätter idag också.

Allt annat som hänt har kommit i skymundan, men halleluja MR president Trump förlorade, även om han kämpar emot fortfarande, denne man har inte alla hästar hemma den saken är klar, helt obegripligt att han har så många anhängare.

Ja inte har vi lyckats med klimatmålen heller, pandemin har gjort att situationen förbättrats lite men det är en kortsiktig frist.

Ja Greta får nog fortsätta sin kamp.

Vad ska man säga om det här året? Ja inte dansar man runt av glädje precis, men det kan väl inte bli värre, eller?

Sjuk- vård eller vanvård..

Har verkligen anledning att ta den här frågeställningen på högsta allvar.

När jag för ett år sedan fick reda på att jag hade bröstcancer, fick jag såklart en chock, inte jag, nästan aldrig behövt uppsöka vitrockarna, jag som hade så fint immunförsvar, fick ingen influensa eller vinterkräksjuka.

Nja, det här var lite värre, men herregud vilken bra vård jag fått, tror att jag besökt olika instanser ett 30 tal ggr, information, undersökningar, operation, strålning, uppföljning, sjukgymnast, och möjlighet att prata med egen sköterska eller psykolog/kurator och hela tiden en kommunikation, inför operationen fick jag, tvättsvampar att tvätta mig med, plåster och kompresser, och två fina hjärtformade kuddar som bröstcancerföreningen sytt för att underlätta sovandet.Nej har absolut inget att klaga på.

Sen har jag då en son som inte alls haft samma fina vård, vi bor i samma land.

För flera år sedan fick han diagnosen utmattningssyndrom, fick viss medicinering och blev lite bättre och började arbeta lite igen. Men sen slog det till med fruktansvärda symtom och han försökte få en diagnos, gjorde många undersökningar utan resultat, man ansåg från neurologen att han var färdigutredd. I min värld ska sjukvården bota, går inte det lindra. Men han har blivit hemskickad från akuten med svåra smärtor, utan åtgärd.

En annan del är vad vi fått uppleva inom äldrevården med pandemin, ingen läkare på äldreboenden inte ens en sköterska, covid patienter har fått avsluta sina dagar med svår ångest pga svårigheter att andas.

Nog borde väl alla ha samma tillgång till samma fina vård?

Glad idag..

Så härligt att få vara litee glad i dessa tider.

Var på ettårskontroll efter min bröstcancer operation, 6 mammografibilder, undersökning av kirurgen som opererade och ytterligare en läkarkandidat undersökte mig manuellt noggrant. Behöver inte besöka SUS Skånes universitetssjukhus, utan får gå på mammografi här i stan. Känner mig glad och lättad, naturligtvis kan ingen garantera att cancern är borta för gott, men nu dröjer det ett år till nästa mammografi och det känns som en lång tid…

Vilket skitår..

Livet är inte en räkmacka alla gånger, men dom senaste 12 månaderna har inte varit någon skrattfest.

Bröstcancer med operation och strålbehandling, precis då jag blev klar var planerna en skön resa. Då vet vi alla att corona erövrade hela världen och vi fick restriktioner och blev hemmasittare. Som en granne uttryckte sig ” nu smyger vi runt knutarna och undviker folk” och det bara fortsätter.

Sen är sonen sjuk i neuroborrelios med fruktansvärda nervsmärtor som ingen medicin rår på, blir bara sämre och mer uppgiven. Inte lätt att se nåt ljus i tunneln då man har ständig smärta och inte får sova.

Som om inte detta är nog får en mycket kär vän till mig också bröstcancer.

Ibland är livet inte kul, svårt att hitta glädjen i vardagen fast man vet att det mycket att vara både glad och tacksam över.

Förhoppningsvis kommer livet att återgå till normalläge igen….

Limbo…

Det senaste halvåret har varit helt osannolikt, önskar faktiskt att jag bott på landet och inte jämt och ständigt behöva tänka på att vara aktsam, inte gå för nära människor, inte peta sig i ansiktet, inte träffa barnbarn, inte handla själv, och att gå in i ett tillstånd som man inte har minsta kontroll över.

Sen i nästa stund blir jag förbannad över att jag tycker det är trist när det verkligen inte går någon som helst nöd på mig, maten kan jag beställa hem, medikamenter, vin, räkningar går lätt att betala via mobilen.

Men faktum är att det är skittråkigt vara så omgärdad av så många potentiella faror, är glad att jag inte längre jobbar i sjukvården för dom får tänka sej för absolut hela tiden.

Men det här blir väl historia också vad det lider, nu gäller bara att ha tålamod…

Hot och hat..

Inget roligt ämne att skriva om, men jag blir så illa till mods då jag i olika forum läser kommentarer, alltså helt obegripligt hur elaka, ironiska, cyniska människor är mot varandra!

Det är precis som alla filter är borta, man bara vräker ur sej precis vad som helst.

Lyssnade på Gretas ”sommar” blir verkligen imponerad av denna tjej, vilket mod och såna kunskaper, vet att det inte är lätt med hennes diagnos att ha sociala kontakter och ändå reser hon världen över, med segelbåt och elbil och träffar världens makthavare utan att darra på manchetten! Hon är inte ett dugg imponerad, utan tycker att dom är en samling nudister, står där helt nakna, dvs dom gör ingenting,står i kö för att få en selfie med henne. Hon talar om gång på gång att hon är ointressant, lyssna på forskningen.

Nu är det så att hon blir utsatt för massa hot och hat, familjen har mordhotats, vilket är det värsta. Men varför?

Nästa dag berättar Mona Sahlin om allt hon fick utstå,då hon var aktiv politiker, bajs i ett brev, man med yxa utanför radhuset, blev spottade på under en konsert på sin fritid och en aldrig sinande ström av hot och hat som röstmeddelanden som barnen också hörde.

Man blir alldeles matt av att lyssna, begriper inte varför människor beter sig så här?

Osäkerhet, rädsla, maktfullkomlighet? Råkade av misstag gå med i en grupp genom ett feltryck på mobilen, det var en rasistisk grupp, försökte ha en dialog och tala om mina synpunkter, mängder med dom värsta kommentarer man kan tänka sig, förstod snabbt att det var lönlöst och att jag bara skulle må dåligt, så jag gick snabbt ur gruppen, men det kändes också fegt.

Nej det här är en oroväckande utveckling.

Olika djur..

Det finns ju så många fantastiska djur och naturfilmer att titta på, man blir ju helt förundrad över hur det är möjligt att filma djuren så man ser varenda morrhår och får vara med på jakter och i deras långa vandringar.

Men vad är det som gör att jag gillar vissa djur och bara känner obehag för andra?

Alltså ormar och andra reptiler kan jag nästan inte titta på och bland dom fyrfotade gillar jag inte hyenor och sjakaler, men lejon som beter sig nästan likadant tycker jag är magnifika. Stora kattdjur sim tigrar, leoparder, geparder, pumor gillar jag skarpt. Visst är det konstigt? Att älska elefanter är ju inte svårt, dom väcker så många känslor hos människor genom sin klokhet. Gillar också surikarter som står och solar och alltid är på vakt, dom är så mänskliga.

I vår fauna har jag ett hatobjekt, fästingen, har en son som drabbats jättehårt av en åkomma av denna lilla varelse.

Gillar ju fåglar i allmänhet,men just nu är jag inte så glad över skatan som låter som en kulspruta då kråkan angriper hennes bo, det är ett himla liv så där 4 på morgonkvisten och sen duvorna som har ett sånt irriterande läte, men tacka vet jag koltrasten sjunger så fint.

Det finns så många djur att tala om, tycka om eller ogilla.

Alla sägs ha sitt berättigande, vad tycker du??

Tiden står still..

Men ändå går dagarna så fort trots den ganska enformiga tillvaro som jag med så många andra befinner sig i.

Är evigt tacksam för att sommaren är framför oss, tänk att pandemin kommit i november, oj va tungt. Nu kan man njuta av allt som naturen så frikostigt bjuder på.

Det går verkligen ingen nöd på oss matvarorna kommer till dörren, dottern skämmer bort oss, med lyxiga grejer som blommor och bubbel.

Går ibland en runda på stan bara för att få se andra människor, känns ändå egendomligt att inte slinka in i i en affär och att ta två steg åt sidan då man möter någon, har aldrig kunnat föreställa mig att det här kunde hända och sen att inte veta när livet blir lite mer normalt igen, hur länge ska den här karantän en behövas?

Har nog mer eller mindre lagt Finlandsplanerna på hyllan för i år. Att åka två tåg, ett flyg, och tre bussar med alla nära kontakter är nog att utmana ödet i onödan just nu. Men trist att inte få njuta av den friska luften på berget, stillheten och sen träffen med min barndomsvän med sambo på Udden.

Men vi får ju åka två timmar hemifrån, det kan ju bli spännande att utforska närområdet lite närmare, Skåneland har mycket att bjuda på. Får hoppas allt inte är stängt, finns fina stränder, slott och herresäten, fina trädgårdar och gästgiverier, blir det möjligt att hålla social distansering så kan det gå att hitta på lite för att ta död på enformigheten.

Så det gäller att se det positiva i den här situationen som vi alla befinner oss i.

Prövningarnas tid..

Visst är det en märklig tid? På både gott och ont. Tänker på hur människor anklagar olika grupper med väldigt hårda ord. Först ut va ju 70+arna som anklagades föt att vara hemska som inte kunde låta bli att handla och visa sig på stan. Den här gruppen är ju stor och såklart i väldigt olika tillstånd.

Men vi 40 talister är inte vana att bli kommenderade att göra si eller så, vi har varit vana sen unga år att klara oss själva. Det där att gå i karantän kändes inte okej, men så klart får vi tänka om, allvaret i den här pandemin har ju blivit verklighet.

Men det var ju knappast vi som drog hit smittan, därmed sagt att det är tydligen lätt att hitta syndabockar i den här pandemin, just nu är det storstadsborna som sitter på uteserveringarna som får sin släng av sleven.

Sjukvårdspersonal som vädjar att dom ska låta bli, berättar om sitt helvete på IVA och hur det berör dom psykiskt, vilket inte alls är svårt att förstå.

Dom jobbar stenhårt, men jag har aldrig gillat den här glorifieringen och hjältestatusen som man nu sprider på sociala medier.

När man stänger gränser även inom länder växer snabbt en rädsla, stockholmare som visar sig i Skåne blir ifrågasatta, ska dom dra hit smittan nu och belasta vår sjukvård.

Tror samma rädsla finns i Finland, där är det människor från Nyland som är oönskade utanför länet.

Sedan till dom positiva effekterna, så många kreativa idéer, som poppar upp överallt inom kulturen, människor som ställer upp ideellt och verkligen visar empati och medmänsklighet.

Men visst är det konstigt att ta en omväg om man ser en grupp människor, det slutar väl med att man blir folkskygg och smyger runt knutarna.

Ur led är tiden…

Hade aldrig kunnat tänka mig det här scenariot, att världen lägger ner som ett Dominospel! Land efter land stänger gränser, människor stängs in, samhället likaså. Det diskuteras vilka som gör rätt och vilka som spelar roulette med människoliv.

Här i landet har politikerna lyssnat på Folkhälsomyndigheten och expertis inom området, vilket jag känner mig bekväm med. Politiker har också grävt ner stridsyxan och allt käbbel, hur länge det nu varar.

 

Det är ju väldigt osäkert hur detta virus påverkar världsekonomin, vi vet ju att världen blivit så mycket mindre, allt sker blixtsnabbt.

Men internet är ju en välsignelse på många sätt. Totalitära stater kan inte ljuga och hemlighålla fakta, nu kommer det uppgifter att dödsfallen är betydligt högre i Kina och att viruset fanns tidigare än vad som rapporterades. Det var väl väntat, inte hört ett knyst om läget i Nordkorea?

Hade länge en önskan att resa till Kina, men har alltid varit skeptisk till vad dom stoppar i munnen? Dessa marknader med alla möjliga levande djur, ormar, katter, hundar ja till och med fladdermöss, hur kan man tycka att dom går att äta? Eller svalbon?

För min del har jag svårt för ostron, sniglar, grodlår då käkar jag hellre en morot.

Men då människor tar ett steg tillbaka tar naturen ett steg framåt, kanalerna i Venedig så klara att delfiner syns där. Luften har blivit mycket renare i vissa utsatta områden, det syns från rymden!

Läste om en plats som jag dessvärre glömt, men där hade befolkningen aldrig sett en blå himmel för alla luftföroreningar som låg som ett lock över trakten.

Så nu kan vi bara hoppas vi människor lär oss något inför framtiden. Men är inte så optimistisk, för pengarna styr och vi som kan påverka genom vårt agerande har ett väldigt kort minne.

Men krisen har i alla fall tagit fram sidor och kreativitet hos människor av sällan skådat slag insamlingar, musik, konst, handlingshjälp, och hjälp att skapa skyddsmaterial för behövande och det är genomförbart tack vare sociala medier.

Nu ska jag gå en promenad i det fina vädret….